Det är alltid lika roligt att läsa alla listor som poppar ut nu med listor hit och dit. Min egen har jag suttit och funderat på ett tag och jag har kommit fram till att det faktiskt har varit ett ganska bra år.
Min lista är tänkt som att nummer ett faktiskt är den bästa skivan i år, men samtidigt så tycker jag att det ändras för varje dag...
Idiot Winds Ep hade utan tvekan legat topp 3 om jag hade räknat den som en skiva, men 5 låtar varav en cover får inte riktigt räknas i detta sammanhanget, men den måste ändå nämnas så fler får upp ögonen för fantastiska Amanda.
20. LCD Soundsystem ' This is Happening'
19. the Drums 'the Drums'
18. Frightened Rabbit 'The Winter of mixed Drinks'
17. First Aid Kit 'The Big Black And Blue'
16. Robyn 'Body Talk Pt. 1-3'
15. Arcade Fire 'the Suburbs'
14. Beach house 'Teen Dream'
13. Kanye West 'My Dark Twisted Fantasy'
12. The Radio Dept 'Clinging To a Scheme'
11. Roky Ericson 'True love Cast Out All Evil'
10. Joe Pug 'Messenger'
Skivan i sig är som sagt faktiskt lite av en besvikelse, då hans tidigare Eps höll allra högsta klass (ladda ned den ena här gratis). Samtidigt går det inte blunda för talangen bakom låtskrivandet. Han lämnar tyvärr det intima för ett lite fylligare ljud, men samtidigt är det en av årets tio bästa skivor.
9. Girls 'Broken Dreams Club'
Christopher Owens skriver romantiskt intensiva sånger om brustna hjärtan och ensamhet. Det fullkomligt skriker av 60-tals influenser i de här underbara melodierna och Owens är en sargad själ som skriver texter som gör ont att lyssna på men med melodier som gör att jag ändå går omkring med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt!
8. Dylan Leblanc 'Paupers Field'
En 20-årig Alabama-pojk med en perfekt sargad röst som gör själfull country-soul med banjo, pedal steel och Emmylou Harris. Liknelserna med Ryan Adams 'Heartbreaker' har duggat tätt i varenda recension, och det är den starkaste debuten inom samma genre sedan dess och på något vis är det ett fullvärdigt substitut till dess att mr Adams bestämt sig för att göra det han är bra på igen.
7. Yeasayer 'Odd Blood'
Med avstamp någonstans i popmusik från 80-talets Tracklista, uppblandat med genialisk galenskap och komplexa rytmer. En väldigt fin avvägning med extrovert och introvert popmusik.
6. Deer Tick 'Black Dirt Sessions'
John McCauleys röst är som sandpapper, det är mörk, magisk med en allvarlig underton.
5. Phosphorescent 'Here's To Taking It Easy'
Matthew Houcks släppte i år den skivan vi hade hoppats Band Of Horses skulle släppa, underbara countrysånger sparsamt orkestrerat med vackra melodier och ovanpå detta Houcks säregna stämma och fantastiska texter. Houcks bygger sin vita gospel från grunden sten för sten och att han nu inte spelar alla instrument själv gör att plattan får ett lite större liv än föregångarna.
4. Electric President 'The Violent Blue'
Jag älskar de ljudbilder som Ben Cooper skapar, vilket alias han än använder sig av. Nya skivan tillsammans med Alex Kane är släppt på ett lite större bolag, vilket faktiskt hörs på den lite mer utfyllda ljudbilden. Skivan består som vanligt av galet starka melodier uppfluffade under Coopers unika överseende.
3. Jónsi 'Go'
Jónsi tar över var Sigur Rós slutade och utvecklar musiken med stora pastellfärgade målardrag. Det är oväntat enkelt, men samtidigt får Jónsis popfantasier blomstra ohejdat och med hjälp av producenten Muhlys stråkarrangemang blir det smärtsamt vackert.
2. Tallest Man on Earth 'The Wild Hunt'
Mattssons nasala stämma, säregna fraseringar och fantastiska gitarrspel utvecklades ytterligare från debuten. Varenda fingerplock är välavvägt, varenda textrad genomarbetad. Skivan är ett mästerverk, och att Mattsson även släppte årets bästa EP som bonus är anmärkningsvärt vilken talang han besitter.
1. the National 'High Violet'
Det finns förväntningar och så finns det förväntningar. Efter 'Alligator' och 'Boxer', som båda är fulländade album, har de satt sin prägel på mitt musiklyssnande. Efter att ha i en tidig intervju sagt att detta skulle bli deras 'happy-album' kunde man ändå känna lite oro, men redan efter första tonen är allt detta bortblåst.
Det var mycket som fascinerade mig på 'Boxer', men något av det starkaste är den spänning som de bygger upp i sina låtar. Det blir nästan för mycket, man bara väntar på ett förlösande skrik, ett uppbrott från spänningen som finns i dina öron. På 'High Violet' har de utvecklat det ytterligare, här byggs låtarna upp ytterligare, men det finns inga skyddande barriärer, inga förlösande skrik. Istället byggs allt på ytterligare.
Skivan är ett mästerverk och också här är det detaljerna som ger den en till dimension. Det är så mycket som ligger och väntar på dig, varje lyssning ger ännu ett intryck, utan att förstöra genom att var plottriga, utan istället är det tvärtom. Låtarna i sig är direkta, nästan simpla vid första lyssningen, men för varje rotation hittar du ett nytt riff, en ny slinga och jag förstår att det har tagit så pass lång tid att färdigställa skivan.
