Den här låten har alltså blivit utnämnd till världens sämsta låt och nu släpps den igen. Men allvarligt talat, visst finns det många sämre låtar än den här?!?
/C
Tuesday, March 31, 2009
Monday, March 30, 2009
Sunday, March 29, 2009
Umeå Open
Då var det över, årets Umeå Open såg på pappret inte ut att bli någon höjdare, med idel beiga bokningar (ett fåtal undantag), men visst blev det en rätt trevlig tillställning ändå?
Torsdag: John ME var bra, nice "dricka-öl-musik". Robert Svensson levererade på TC, hoppas på genombrott där. Jay Reatard både ser ut och låter tilltalande, ska lyssna mer på! Tyvärr hanns inte Henok med pga en fredagstenta.
Fredag: Loney, Dear var väldigt vackert och finstämt, låter lika bra som på skiva. Florence Valentin svänger rejält, kul att höra nytt material, nysläppta plattan rekommenderas. Fever Ray upplevdes sittandes. Hade höga förväntningar på Karin Dreijers nya projekt, plattan har spelats åtskilliga gånger. Nästan direkt infinner sig en ljudmatta så massiv att det är svårt att slita sig, särskilt med de välprogrammerade och visuellt upplyftande ljuseffekterna. Det enda jag saknar är lite klarare sång. Helt klart bäst på årets festival, strax före Petter, som river av alla sina hits med trummis, basist, backup o Sleepy. Mitt sjätte sinne är i min mening den bästa svenska debutplattan någonsin, kanske den bästa svenska skivan ö.h.t. Kan bara beklaga mig över att hans senare alster inte gett samma helhetsintryck. Efter att ha sett den korthårige söderrapparen åtskilliga gånger med varierande kvalité på konserterna är nog det här den bästa, även om setlisten inte direkt överraskar. Dock sitter rimmen där de ska och bandet är samspelt. Om man inte gillar hiphop i någon form är det väldigt svårt att försöka uppskatta konserten, men lättare att såga. Efter att ha hört Jenny Wilsons senaste (smaklösa) skiva så spenderades resten av kvällen i baren, även Kleerup hoppades över.
Lördag: Svårt att peppa igång, men Tiger Lou hjälpte till ordentligt. Saknar de lugnare styckena, men röjet är påtagligt. Parker Lewis hade alldeles för lite publik med hur bra de är. Kul att de släpper plattan fritt för nedladdning, den är värd att lyssna på. Soundtrack of our Lives är ett av Sveriges bästa liveband, men är något avtrubbade i Idun, dock är ändå helhetsintrycket bra! Gitarristens knallröda mundering och imponerade luftsparkar var klockrena.
High Places var inte bra. Hives fyllde Idun till bristningsgränsen och gav nog den bästa spelningen, men jag njöt av 90210:s grymma beats på TC istället.
Till nästa år önskas lite större namn, och framför allt lite nyskapande.
/Teo
Det släpps så oerhört mycket bra musik just nu att det är svårt att hänga med. Tänkte dela med mig av några nya skivor som har kommit.
The Felice Brothers "Yonder is the Clock"
The Felice Brothers består av de tre bröderna Ian, Simone och James Felice samt vännerna Christmas och Farley. Bandet bildades i New York och började lira i tunnelbanorna. 2006 släpptes debuten Through These Reins and Gone efter att ha turnerat hårt som förband till många större akter. 3 ytterligare album har släppts, och nu är det dags för bandets femte fullängdare släppt på Conor Oberst Team Love label. Det är amerikans folk/country med fötterna i Dylans 60-tal när den är som bäst.(klicka på bilden för att ladda hem skivan).
Bill Callahan "Sometimes I Wish We Were An Eagle"
Bill Callahan gjorde i 20 år musik under namnet (Smog), 2007 övergav han namnet för att ge ut musik i sitt eget namn. Det är dock fortfarande samma stillsamma, enkla musik med surrealistiska texter som framförs i en monoton, halvtalande avskalad stil. Det är oftast ett hata eller älska koncept, vilket i mitt fall blir det andra alternativet. Finner att Bills dystra, morbida svara humor är helt underbar och något som man måste ge sig en chans att älska. Nu kommer Bills nya, 13:e skiva och man vet så att säga vad det är man får.
V/A "Not Given Lightly"
Mitt absoluta favoritskivbolag Morr Music har givit ut den här tributeskivan som hyllar den Nya Zeeländska indiescenen från 80-talet. Morr innefattar band som Radical Face, Seabear, Wooden Birds, Lali Puna etc etc. Väl värt att lyssna på.
/C
The Felice Brothers "Yonder is the Clock"
The Felice Brothers består av de tre bröderna Ian, Simone och James Felice samt vännerna Christmas och Farley. Bandet bildades i New York och började lira i tunnelbanorna. 2006 släpptes debuten Through These Reins and Gone efter att ha turnerat hårt som förband till många större akter. 3 ytterligare album har släppts, och nu är det dags för bandets femte fullängdare släppt på Conor Oberst Team Love label. Det är amerikans folk/country med fötterna i Dylans 60-tal när den är som bäst.(klicka på bilden för att ladda hem skivan).
Bill Callahan "Sometimes I Wish We Were An Eagle"
Bill Callahan gjorde i 20 år musik under namnet (Smog), 2007 övergav han namnet för att ge ut musik i sitt eget namn. Det är dock fortfarande samma stillsamma, enkla musik med surrealistiska texter som framförs i en monoton, halvtalande avskalad stil. Det är oftast ett hata eller älska koncept, vilket i mitt fall blir det andra alternativet. Finner att Bills dystra, morbida svara humor är helt underbar och något som man måste ge sig en chans att älska. Nu kommer Bills nya, 13:e skiva och man vet så att säga vad det är man får.
V/A "Not Given Lightly"
Mitt absoluta favoritskivbolag Morr Music har givit ut den här tributeskivan som hyllar den Nya Zeeländska indiescenen från 80-talet. Morr innefattar band som Radical Face, Seabear, Wooden Birds, Lali Puna etc etc. Väl värt att lyssna på./C
Umeå Open Fre Lör
Då var detta årets Umeå Open slut och det är med viss tveksamhet den ändå får godkänt.
Som vanligt är medelåldern förvånansvärt låg, publikintresset ofta halvlågt och fyllnadsgrader tämligen hög.
Musiken var enligt mitt tycke ej speciellt exhalterande och jag kan inte riktigt bli överlycklig av en konsert med Petter. När det ofta är i det närmast fullt i barerna skulle de kunna lägga lite mer krut på att få dit kända diskjockeynamn, särskilt med TCs nya utformning.
Vad var bra i musikvärd då?
Fredagens höjdpunkt för egen del var Loney, Dear. Även om nya skivan inte alls håller måttet jämfört med de gamla så är det småmysigt och väl genomfört. Denna bokning hade kanske varit mer intressant för sisådär 3 år sedan, men folk-indien som Emil levererar är extremt finstämd och underbar i sina bästa stunder. Att spela som första band samtidigt som Jenny Wilson är väl kanske inte optimalt och publiken är onekligen inte stor.
Jenny Wilson gjorde en bra konsert hörde jag från säkra källor, men jag tycker även i detta fallet att det är en ganska ljummen andra skiva hon har gjort, så det lockade inte speciellt mycket.
Florence Valentin gör Håkan Hellström lik pop som är medryckig, men inget som stannar kvar i mitt huvud. Love med band ger dock allt, men de känns lite som en lite sämre kopia av mycket man har hört sedan tidigare.
Fever Ray är verkligen hata eller älska. Showen är imponerande och detta är väl den mest imponerande bokningen. Men för mig blir det mer en imponerande lasershow än en musikalisk upplevelse och jag tröttnar ganska snabbt, för vad blir musiken i detta fall utan scenshowen?
Petter är roligt, inte bra, verkligen inte bra någonstans. Jag kan, tyvärr, inte ta detta på allvar. När jag får hör "Vinden har vänt" ler jag stort, men detta är ju inte bra på något annat sätt än på ett roligt, underhållande sätt.
Boris & the Jeltsins spelar en slags punkig pop som verkligen lämpar sig för festivaler och sent på kvällen. Det är intensivt, energiladdat och de ger verkligen allt. Det är svårt att inte nicka gillande, även om låtmaterialet inte alltid är fantastiskt. Det är svängigt och catchy och kommer få en stor publik inom kort.
Frida Hyvönen gör fantastisk musik och det är underbart att höra, även om det är sövande.
Lördagen blev för mig väldigt splittrad med tanke på fotbollen.
High Places blev tom mer arty än jag trodde det skulle vara. Det är riktigt bra i sina bästa stunder, medan i andra undrar man vad de håller på med.
the Hives gör ju ingen besviken och bevisar om och om igen att de är det mest underhållande bandet i Sverige, säga vad man vill om musiken i sig.
Friday, March 27, 2009
Umeå Open Torsdag.
Då var festivalen igång och jag är redan positivt förvånad.
Torsdagen började för mig med John ME, Motorhomes-takterna sitter fortfarande i (i en inte helt positiv bemärkelse). Det är ganska uppspaltat, professionellt och tråkigt. Men visst finns det ljusglimtar och vägen till P3-himlen är öppen.
Sedan blev det gamla Mixtapes & Cellmates sångaren Robert Svensson på Shape Up. Tonårspop i den bästa bemärkelsen. Juvenilt, äkta och fina melodier. Kunde inte bli bättre, och det är en viss kärlek att ha scenen i samma höjd som publiken.
Avslutade sedan konsertkvällen med att Jay Reatard, och det var en fantastisk avslutning. Showen blev nästan som en parodi med basistens ihärdigt headbangande, en trummis som såg ut att vara en kopia av Peter Jackson och Jay med håret framför ansiktet hela konserten. Bakom den skrikande gitarren finns fantastiska melodier och det är ingen slump att han numera ligger på Matador.
Trots mitt gnällande ser det ut att kunna bli en mycket bra festival.
Torsdagen började för mig med John ME, Motorhomes-takterna sitter fortfarande i (i en inte helt positiv bemärkelse). Det är ganska uppspaltat, professionellt och tråkigt. Men visst finns det ljusglimtar och vägen till P3-himlen är öppen.
Sedan blev det gamla Mixtapes & Cellmates sångaren Robert Svensson på Shape Up. Tonårspop i den bästa bemärkelsen. Juvenilt, äkta och fina melodier. Kunde inte bli bättre, och det är en viss kärlek att ha scenen i samma höjd som publiken.
Avslutade sedan konsertkvällen med att Jay Reatard, och det var en fantastisk avslutning. Showen blev nästan som en parodi med basistens ihärdigt headbangande, en trummis som såg ut att vara en kopia av Peter Jackson och Jay med håret framför ansiktet hela konserten. Bakom den skrikande gitarren finns fantastiska melodier och det är ingen slump att han numera ligger på Matador.
Trots mitt gnällande ser det ut att kunna bli en mycket bra festival.
Tuesday, March 24, 2009
Umeå Open
Då var det dags i år igen för Umeå Open och tyvärr är det mer ointressant än tidigare.
Ok, vi börjar från början.
1997 utnämndes Umeå till årets Popstad av P3 och året efter hade Umeå Open sin debut. Årets upplaga blir således den 11:e i ordningen och tyvärr är det den mest ointressanta hittills. För mig blir det mitt 7:e Open och jag kan titta tillbaka på de tidigare och förvånas hur intressant det ändå har varit (om vi även ser till när banden slog igenom);
Interpol (04), Stereo Total (-04, -06), the Embassy (-04), Radio Dept.(-04), Midaircondo(-06), the Pipettes(-06), Handsomeboy Technique(-06), Mountain Goats(-07), Kavinsky(-07), the Futureheads(-07), the Concretes (-06), Anna Järvinen(-08), Le Tigre(-02), Chicks On Speed, Metric (-04), Atmosphere, My Favourite, Ed Harcourt (-04) mfl.
Ok, vi börjar från början.
1997 utnämndes Umeå till årets Popstad av P3 och året efter hade Umeå Open sin debut. Årets upplaga blir således den 11:e i ordningen och tyvärr är det den mest ointressanta hittills. För mig blir det mitt 7:e Open och jag kan titta tillbaka på de tidigare och förvånas hur intressant det ändå har varit (om vi även ser till när banden slog igenom);
Interpol (04), Stereo Total (-04, -06), the Embassy (-04), Radio Dept.(-04), Midaircondo(-06), the Pipettes(-06), Handsomeboy Technique(-06), Mountain Goats(-07), Kavinsky(-07), the Futureheads(-07), the Concretes (-06), Anna Järvinen(-08), Le Tigre(-02), Chicks On Speed, Metric (-04), Atmosphere, My Favourite, Ed Harcourt (-04) mfl.
I år stoltserar istället festivalen med namn som Petter, Kleerup, Deportees, the Hives etc. Ganska många band som redan har, i alla fall i mitt tycke, sina bäst före datum för ett tag sedan och samtidigt är lokalpariotismen för stor. Visst finns det poäng med att göra den stora massan nöjd, men problemet blir ju oftast då en ointressant festival. Istället blir nu ett av de mest intressanta namnet ett gäng gamla gubbar i Soundtrack Of Our Lives (som faktiskt har gjort en mycket gedigen och bra platta) och Robert Svensson, Jay Reatard, High Places och Loney, Dear är väl de andra artisterna som man bör kolla in, men det är ju inga som man direkt höjer ögonbrynen för.
Visst det går att skylla på lågkonjunktur, det är ju bevisat svårare när Sveriges mest intressanta (eller nåja, Way Out West har väl tagit över den stafettpinnen), Accelerator inte kommer att anordnas i år, och visst det skall alltid passa med artisternas egna turnéer.
Men samtidigt så ser vi istället hur Nina och Magnus på Shape Up! bokar fler och fler intressanta akter (the Embassy, Joel Alme, the Mary Onettes, Shout Out Louds) samt anlitar grymma gäst-djs och Jonas och Fredrik på Scharinska Villan som även har gjort ett fantastiskt jobb senaste tiden med bokningar som the Tallest man on earth, Jonathan Johansson, Franke och AnnaMaria Espinosa, samtidigt som de även slår ett slag för Umeå artisterna. Om vi skulle slå ihop dessa artister skulle vi få en mycket mer intressant festival än den vi har nu.
Visst kommer vi alla musikintresserade att gå, och det måste vi göra för Umeå Open är en viktig angelägenhet för hela Norrlands musikscen. Men samtidigt finns förhoppningarna, som det varit varje år, att nästa år ska bli bättre.
Monday, March 23, 2009
Umeå Open
Tack för i lördags! Trots allt strul blev det en fantastisk kväll. Saknar dock min cowboyhatt, du som tog får gärna lämna tillbaka den till mig...
På torsdag börjar Umeå Open, som om möjligt stoltserar med en sämre lineup är fjolåret. Visst är det kul att det finns en festival i Umeå, men den behöver inte nödvändigtvis vara ointressant (Hives, Jenny Wilson, Kleerup och Deportees någon?). Dock finns det några höjdpunkter såsom Loney Dear, Soundtrack of our lives, Parker Lewis och inte minst Fever Ray, som jag absolut inte tänker missa.
Peace
/Teodor
På torsdag börjar Umeå Open, som om möjligt stoltserar med en sämre lineup är fjolåret. Visst är det kul att det finns en festival i Umeå, men den behöver inte nödvändigtvis vara ointressant (Hives, Jenny Wilson, Kleerup och Deportees någon?). Dock finns det några höjdpunkter såsom Loney Dear, Soundtrack of our lives, Parker Lewis och inte minst Fever Ray, som jag absolut inte tänker missa.
Peace
/Teodor
Sunday, March 22, 2009
TACK FÖR IGÅR!
Tack för igår! Det var fantastiskt roligt, hoppas Ni alla hade lika kul som vi hade.
Om Ni undrar varför det var lite knackigt med ljudet ett tag så berodde det på att en av skivspelarna (vi använder 2) slutade fungera, så vi kunde inte byta låtar eller göra något som vi ville. Efter ca 40 minuter fick vi till sist ordning på den dock. Hoppas det inte gjorde för mycket...
/club zoo
Om Ni undrar varför det var lite knackigt med ljudet ett tag så berodde det på att en av skivspelarna (vi använder 2) slutade fungera, så vi kunde inte byta låtar eller göra något som vi ville. Efter ca 40 minuter fick vi till sist ordning på den dock. Hoppas det inte gjorde för mycket...
/club zoo
Sunday, March 15, 2009
Covers Mixtape I
Side A
1. A.C. Newman "Take On Me"(A-Ha)
2. The National "Without Permission"(Caroline Martin)
3. Iron & Wine & Calexico "Always On My Mind"(Elvis Presley)
4. Lotte Kestner "Leif Ericson"(Interpol)
5. Neko Case "Christmas Card From A Hooker In Minneapolis(Tom Waits)
Side B
6. Bon Iver "the Park"(Feist)
7. Ola Podrida "Calling And Not Calling My Ex"(Okkervil River)
8. Evan Dando "How Will I Know"(Whitney Houston)
9. John Hartford "Little Piece Of My Heart"(Janis Joplin)
10. Ben Taylor "Nothing Compares 2 U" (Prince)
1. A.C. Newman "Take On Me"(A-Ha)
2. The National "Without Permission"(Caroline Martin)
3. Iron & Wine & Calexico "Always On My Mind"(Elvis Presley)
4. Lotte Kestner "Leif Ericson"(Interpol)
5. Neko Case "Christmas Card From A Hooker In Minneapolis(Tom Waits)
Side B
6. Bon Iver "the Park"(Feist)
7. Ola Podrida "Calling And Not Calling My Ex"(Okkervil River)
8. Evan Dando "How Will I Know"(Whitney Houston)
9. John Hartford "Little Piece Of My Heart"(Janis Joplin)
10. Ben Taylor "Nothing Compares 2 U" (Prince)
/C
Friday, March 13, 2009
Lite skivor
Tänkte det var dags att skriva lite om några nya skivor så här en vecka kvar till nästa klubb!
1. Weinland 
Ett amerikanskt band från Portland, ledd av sångaren och låtskrivaren Adam Shearer. De släpper nu under våren sin andra fullängdare "Breaks in the sun". Bandet är en blandning av Elliott Smith och Neil Young, bara för att nämna lite referenser. De debuterade 2008 med den underbara skivan La Lamentor. Det är bra blandning av enbart Shearers röst över en pianoslinga, samtidigt som de ofta blandar in banjo, stråkar och allt däremellan. Skivan släpps i April, men finns ute för gratis lyssning på nätet redan nu.
Ett amerikanskt band från Portland, ledd av sångaren och låtskrivaren Adam Shearer. De släpper nu under våren sin andra fullängdare "Breaks in the sun". Bandet är en blandning av Elliott Smith och Neil Young, bara för att nämna lite referenser. De debuterade 2008 med den underbara skivan La Lamentor. Det är bra blandning av enbart Shearers röst över en pianoslinga, samtidigt som de ofta blandar in banjo, stråkar och allt däremellan. Skivan släpps i April, men finns ute för gratis lyssning på nätet redan nu.
2. Jeremy Jay 
Jeremy slog igenom med dunder och brak med debuten förra året, "A place where we could go", men blev väldigt förbisedd här i Sverige av någon anledning. Innan debuten släppte Jay en rad Eps och singlar vilket gjorde skivan framemotsedd. Unge herr Jay delar sin tid mellan USA och Paris och det hörs på något sätt i musiken, då han låter mer europeisk än amerikansk, en fin blandning av Jonathan Richman och Bowie från Hony Dory-eran. Nu släpper han sin andra fullängdare, "Slow Dance", och det känns som om den obotlige romantikern verkligen är tillbaka. Nedstrippat till mer synth-gitarr-indie är det fortfarande svårt att slita sig. Rekomenderar det starkt.
Jeremy slog igenom med dunder och brak med debuten förra året, "A place where we could go", men blev väldigt förbisedd här i Sverige av någon anledning. Innan debuten släppte Jay en rad Eps och singlar vilket gjorde skivan framemotsedd. Unge herr Jay delar sin tid mellan USA och Paris och det hörs på något sätt i musiken, då han låter mer europeisk än amerikansk, en fin blandning av Jonathan Richman och Bowie från Hony Dory-eran. Nu släpper han sin andra fullängdare, "Slow Dance", och det känns som om den obotlige romantikern verkligen är tillbaka. Nedstrippat till mer synth-gitarr-indie är det fortfarande svårt att slita sig. Rekomenderar det starkt.
3. Maria Taylor 
Som ena halvan av underbara Azure Ray gjorde hon drömsk pop mellan 01-03, indierock i Now it's overhead mellan 01-06, men det är ändå som soloartist som hon kommer till sin rätta. Det är dags för tredje fullängdaren "Lady Luck" att komma ut nu under våren. Solokarriären startade med "11:11" -05 och följdes upp av väldigt starka "Lynn Teater Flower" för två år sedan, båda på det lilla bolaget Saddle Creek (bright eyes etc), vilket har gjort att hon bla turnerat som trummis åt nämnda bright eyes. Musiken består fortfarande framförallt av akustiska folksånger, men även elektroniska inslag och drömsk pop, såsom den som framfördes med Azure Ray. Onekligen skiner sorgen igenom hela skiva, men det är ändå en optimism som Taylor viskar fram. I cartoon & forever plans (gjord med Michael Stipe) sjunger hon “did you know my glass is never empty, and did you know I’m not as fragile as I thought?”. Skivan gör ingen besviken.
Som ena halvan av underbara Azure Ray gjorde hon drömsk pop mellan 01-03, indierock i Now it's overhead mellan 01-06, men det är ändå som soloartist som hon kommer till sin rätta. Det är dags för tredje fullängdaren "Lady Luck" att komma ut nu under våren. Solokarriären startade med "11:11" -05 och följdes upp av väldigt starka "Lynn Teater Flower" för två år sedan, båda på det lilla bolaget Saddle Creek (bright eyes etc), vilket har gjort att hon bla turnerat som trummis åt nämnda bright eyes. Musiken består fortfarande framförallt av akustiska folksånger, men även elektroniska inslag och drömsk pop, såsom den som framfördes med Azure Ray. Onekligen skiner sorgen igenom hela skiva, men det är ändå en optimism som Taylor viskar fram. I cartoon & forever plans (gjord med Michael Stipe) sjunger hon “did you know my glass is never empty, and did you know I’m not as fragile as I thought?”. Skivan gör ingen besviken.
4. Great Lake Swimmers 
Det är även dags för kanadensiska Great Lake Swimmers att släppa nytt. "Lost Channels" blir gruppens 4:e fullängdare. GLS är en av alla dessa folk-rock band, och som jämförs som en korsning mellan Red House Painters, Will Oldham och Iron & Wine, vilket sammanfattar det hela ganska väl. Bandet leds av Tony Dekker, vars röst är den största behållningen. Fantastisk melankoliska melodier med vacker lyrik.
Det är även dags för kanadensiska Great Lake Swimmers att släppa nytt. "Lost Channels" blir gruppens 4:e fullängdare. GLS är en av alla dessa folk-rock band, och som jämförs som en korsning mellan Red House Painters, Will Oldham och Iron & Wine, vilket sammanfattar det hela ganska väl. Bandet leds av Tony Dekker, vars röst är den största behållningen. Fantastisk melankoliska melodier med vacker lyrik.
5. Bonnie 'prince' Billy 
Will Oldham är och förblir i mina ögon en av de största. Även om han har tappat fokus sedan Palace/Palace Music tiden och de första Bonnie 'Prince' Billy alstren "I see a darkness" och "Ease Down the road", så finns det alltid fantastiska sånger i hans extrema kreativitet, "Beware" blir det 15:e studioalbumet om jag har räknat rätt, lägg där till ett antal EPs och singlar. "Beware" är ingalunda en mycket bra skiva, men inte så bra som jag alltid hoppas att skivan skall vara, med de toppar som finns är det ingen annan som når upp till. Den nya skivan är mer full av liv, ackompanjerad av banjos, flöjter etc. Och samtidigt vågar han lyfta fram bakgrundsången mer än tidigare. I de låtar där han når upp till sin kapacitet är det ingen som ens är i närheten.
Will Oldham är och förblir i mina ögon en av de största. Även om han har tappat fokus sedan Palace/Palace Music tiden och de första Bonnie 'Prince' Billy alstren "I see a darkness" och "Ease Down the road", så finns det alltid fantastiska sånger i hans extrema kreativitet, "Beware" blir det 15:e studioalbumet om jag har räknat rätt, lägg där till ett antal EPs och singlar. "Beware" är ingalunda en mycket bra skiva, men inte så bra som jag alltid hoppas att skivan skall vara, med de toppar som finns är det ingen annan som når upp till. Den nya skivan är mer full av liv, ackompanjerad av banjos, flöjter etc. Och samtidigt vågar han lyfta fram bakgrundsången mer än tidigare. I de låtar där han når upp till sin kapacitet är det ingen som ens är i närheten.
Beware your friend (demo)
-----------------------------
Måste ju säga att allt som Bon Iver (aka Justin Vernon) tar i sina händer blir till guld. Lyssna och njut till den här covern.
Your Love
-----------------------------
Måste ju säga att allt som Bon Iver (aka Justin Vernon) tar i sina händer blir till guld. Lyssna och njut till den här covern.
Your Love
Subscribe to:
Posts (Atom)
