100 album du måste äga samt älska del 1 (1-3)

Satt och pratade med min flickvän om vilka skivor som man måste äga på något sätt, cd, lp nedladdad, whatever, och hon tyckte då att jag måste skriva ned 100 skivor som man måste älska och på ngt sätt äga. Och det var bra mycket svårare än jag trodde. Visst är det lätt att skriva upp 100 album som är bra, 100 album som är fantastiska, men just när det bli begränsat till 100 album. Det är få artister som då kan få mer än ett album, samtidigt är ett album jag älskade som kärlekssuktande 20-åring lika bra nu, eller är årets bästa skiva tillräckligt bra för att få komma in på den här listan. Och ska jag börja med de mest självklara? Samtidigt är det ju inte en lista på de 100 bästa skivorna, men det är 100 skivor som jag har älskat och tycker att andra också skall tycka om.
Det här med listor är kanske en killgrej (inte alls säkert att det är så, så rätta mig om jag har fel), och lite high fidelity-varning på det här men här goes ändå.

Det kommer som ni förstår bli en lång följetång utan inbördes ranking...


1. Arab Strap "Philophobia", [Chemical Underground 1998]
Arab Strap / arəb strap / noun. 1 leather and steel cock-ring used to sustain erections. 2 musical duo from Falkirk, Scotland, renowned for being mis- erable.
Thank you for listening and good bye
Så här står det numera på nedlagda Arab Straps hemsida. De debuterade 1996 med fullängdaren "the week never starts round here" och två år senare kom det, i min mening, det stora mästerverket. Arab Strap bestod av Aidan Moffat, sångare eller snarare talare, och musikern Malcolm Middleton, den senare som har släppt bättre och bättre soloskivor de senaste åren. Egentligen har det aldrig varit texter om saker och ting, utan mer bara tonsatta berättelser om vad som hänt dagen innan. Moffatt berättar saker som man själv tänkt, eller i bästa fall lyckats undvika att tänka, för även om musiken är kall, hård, melodiös och skrämmande har det ändå alltid handlat om texterna som framförts på den bredaste skotskan. Philophobia är den bästa diktsamling jag någonsin läst, den mest ärliga och brutala sanningen. Det handlade om dåligt sex och svartsjuka, mer sex och ännu mer svartsjuka och mörka tankar. Som käre Lokko en gång sa, i Arab Straps värld har man inte sex - man knullar. I Arab Straps värld dricker man inte sprit - man super. Philophobia betyder fear of love (hittade inget bra svensk ord), vilket stämmer väldigt bra överens med innehållet. Skivans storhet är, som ni förstår, texterna, men samtidgt är det även ett musikaliskt mästerverk. Arab Strap upplöstes 2006, men Malcolm Middletons soloskivor håller extremt hög klass.
"My favourite muse"

"I pulled the ex last night, and it felt weird to feel her up again. Knickers down and bra cast as if the past had not passed. And she bought the drinks all night, that's okay, now she's got a job. Her generosity - my curse. She even let me keep her purse. But I couldn't get it up - too much to drink, too much to say. She picked her clothes up off the floor and promptly headed for the door. I was just trying to use my favourite muse. I don't think I could ever want her back, I'm just making sure she's still capable of being slack. And she's got trouble with her boyfriend now. I always said he was a prick. I told her from the very start, when she almost broke my heart. And my room's a mess this morning. She left her fag-ends floating in a glass. I didn't try and make her stay. I doubt she would have anyway. I was just trying to use my favourite muse. It's nice to see she's still slack. I could never want her back."


2. Neutral Milk Hotel "In the Aeroplane Over the Sea" [Merge 1998]
Neutral Milk Hotel var egentligen Jeff Magnum tillsammans med olika musiker och var från början en del av the Elephant Six Recording Co från Athens, Georgia. Debuten On Avery Island släpptes 96 på Merge Records med hjälp av medlemmar från bl.a. Apples in Stereo. Efter debuten blev Neutral Milk Hotel ett mer genuint band och flyttade till Ahens, GA, var Elephant 6 Rec. Co. hade börjat ta form på riktigt. Där spelade de in uppföljaren, "In the Aeroplane Over the Sea", som baseras på reflektioner och det vackra i Anne Franks hemska öde. Skivan fick ett ganska massivt genomslagskraft inom indiesvängen på slutet av 90-talet och efter ett intensivt turnerande sa bandet helt plötsligt stopp till allt. Även om bandet aldrig officiellt har lösts upp finns det i princip inga livstecken från det. Skivan i sig är ett mästerverk från första tonen med akustiska gitarrer och blås som ger ett vackert och fantastiskt intryck.


3. the Jam "all mod cons" [Polydor 1978]
Lite anglofil som man ändå är känns detta som en självklar skiva. Då jag kommer från en liten stad utan något som helst utbud av skivaffärer, märk skivaffärer när jag var ung kunde man inte ladda ner saker, var alltid jakten på skivor stor. Min första the Jam skiva var inte denna utan en greatest hits-skiva som jag köpte när jag inte hittade den här skivan. Därefter var jag fast. The Jam var en trio, där de flesta låtarna skrevs av Paul Weller. Detta var gruppens tredje album och det var här de fann sitt rätta jag och lade grunden till hur britpop skulle låta (och se ut) än idag.

Way out West..igen

Då var det mer min tur att blogga lite snabbt om Way out West. Bokningarna var av världsklass, vädret var okej, Gbg är alltid Gbg, trevligt med lite äldre klientel, inga fulla ungdomar som slåss och bra stämning.

Tor:
Mötte upp Philip och for och såg Four Tet samt Kleerup som en bisak. Tyvärr var Four Tet försenat så kvällen startade med Kleerup. Visst har han lite svängiga låtar, men det hela blir väldigt clownartat ändå. Istället var det som väntat Four Tet som levererade. Han har bytt ut sitt lite mer chillade sound mot tyngre technomattor, vilket bara är positivt. Lokalen och publiken var dock fel för honom, men om man tittar på musiken var det underbart.

Fre:
Iron & Wine gör en bra spelning, gillar honom lite mer avskalad samt hade varit önskvärt med lite mer från de tidigare skivorna. Låtarna svävade ut i 8-minuters epos med jammande, i vissa fall var det underbart, i andra mindre bra. Men en helt okej konsert av ett av de jag såg fram emot mest.
the Sonics i Slottsskogen är stort. Viss del av rivet är borta i rösten, och de ser ut som gamla bilförsäljare. Kommer på mig själv att jag allt som oftast tänker på dem som ett bra coverband. Kanske inte ett jättepositivt betyg, men det är ändå så fruktansvärt häftigt med the sonics i slottskogen.


Okkervil River är ett av mina favoritband, med skivor som the stage names, black sheep boy etc i bagaget. De gör också festivalens i särklass bästa spelning. Will Sheff är helt underbar på scen och de har den mest engagerade trummisen samt de spelar nästan alla favoritlåtar, saknar eg endast Westfall och Last Lovesong for now. Bandet ser även ut att gilla publiken och det är underbart när de avslutar med en fantastisk liveversion av for real.
Nästa konsert, även denna i tältet, var the National. Det första som slår mig är hur alldagliga de verkligen ser ut och när konserten startar hur psykiskt nedbruten sångaren Matt Berninger ser ut. Tycker att det saknas lite av den nerv och spänning som faktiskt infinner sig på skivorna. Gissningsvis är det för att jag byggt upp så stora förväntningar på konserten som en känsla av viss besvikelse infinner sig, för det är en otrolig spelning som de egentligen gör och under avslutande Mr.November står jag bara och gapar och skriker med i varje liten textrad.
Sigur Rós gör en vacker spelning, det är finstämt, bra ljud och en vacker ljusshow.
Sista konserten i Slottskogen på fredagen var Broder Daniel med en massa pandatjejer gråtandes längst fram. Det var 6:e gången jag såg BD live och jag måste säga att detta var nog den gång som musiken lät bäst, mycket tack vare Mattias Bärjed från Soundtrack och Adam från Hästpojken på gitarr som gav bandet ett mycket renare sound och en stadga som de aldrig har haft innan. Och det är just detta som är problemet, för detta var nog den sämsta BD-spelningen jag varit på. Man kan aldrig ta ifrån BD inflytandet som de har haft på svenskt musikliv, och den följetång med kaos och droger som korsat deras väg. Tyvärr har jag nog växt ifrån dem för längesedan, men det var ändå ett värdigt avslut, och jag hoppas att det var ett avslut.

Lör:
Fleet Foxes, de stora skäggen från Seattle med en av de mest hypade skivorna i bagaget, kom med sångaren Robin Pecknold i spetsen och genomförde en underbar spelning. Det var vackert, harmoniskt och svängigt, allt på en och samma gång. Om ni inte har upptäckt dem än, måste ni göra det nu. Och det är häftigt att se ungdomarna halsa coca cola istället för öl/sprit på scen...
Håkan Hellström. I Göteborg. Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende i alla fall.

Missade tyvärr Flaming Lips när de var i Sverige senast, men den här gången var jag där och fick tom ta på bubblan. Det är hela the flaming lips experience med konfettiregn, teletubbies, grälla ljusshower etc. Jag är ett stort fan av deras psykadeliska punksymfonier, ffa musiken från Soft bulletin samt Yoshimi-skivorna. Det är dock synd att publiken inte riktigt bjuder till trots ihärdiga försök från scen.
Neil Young är en av de största artisterna som finns. Visst kan jag tycka att det blir lite enformigt med gnällande elgitarrer, men när 62-årige Young tar fram sin akustiska gitarr och bla spelar heart of gold känns det som om tiden står stilla. Neil Young är som allra bäst just då, i de ögonblicken som leder tillbaka till Harvest.
Avslutade kvällen med att se Hederos Hellberg i Annedalskyrkan, finstämt med piano, munspel och fantastiska covers på underbara låtar. Sedan var festivalen slut

5 Zoo:
Okkervil River
4 Zoo:
National, Flaming Lips, Fleet Foxes, Neil Young, Håkan Hellström
3 Zoo:
Iron & Wine, Four Tet, Hederos Hellberg, Sonics,
2 Zoo:
Broder Daniel
1 Zoo:
Kleerup

Way Out West

Hemkommen från en fantastisk festival i Götet, Way out West imponerade med årets bokningar. Hur var konserterna då?



Torsdagen innehöll en rad intressanta klubbar. Jag skippade Kleerup och Four Tet (som Philip var riktigt nöjd med) till förmån för Petters 10-årsjubileum på Trädgårn. Efter att ha köat alldeles för länge fick jag uppleva en helt fantastisk konsert, med ALLA tänkbara gästartister. Bäst var när Looptroop backade upp på en aldrig tidigare framförd Topp Doggz (från Redlinesamlingen den Svenska Underjorden). Sjukt bra kväll.

Fredagen inleddes med en fantastiskt Kjellvander, inte sett honom så bra tidigare. Iron&Wine var en stor besvikelse, alldeles för utflippat och psykedeliskt, trist. Gick till kenyanerna i Kenge Kenge som skapade sjukt drag, väldigt intressant bokning f.ö. Mando Diao levererade som vanligt. Looptroop hade festivalens sämsta ljud, bara bas. Att deras konsert var i princip identisk med giget på Hultsfred i juni gjorde inte saken bättre, ganska trist... Franz Ferdinand var sjukt bra, Okkervil River likaså. Sonic Youth är faktiskt skit. Likaså Grinderman, fast de har åtminstone schyssta skägg. Helt värdelös musik dock. The National gjorde en fantastisk spelning, kommer nog slå stort när som helst.
Sigur Rós gjorde festivalens bästa spelning med underbart ljud och imponerade ljusshow. Den timmen gick hur fort som helst. Riktigt bra. Broder Daniel fick avsluta min torsdagskväll med en stark sista spelning. Skoj att se alla gråtande pandabrudar med. Ska bli intressant att höra Henrik Berggrens sologrejer. Läste också att bandets story ska filmas, klippningen pågår i detta nu...

Lördag: Joan as Police Woman missades, alldeles för tidigt. Hörde dock att det var bra. José är stabil, men lite tråkig. Kelis var kass, verkligen helt värdelös. Drog o köpte öl tills NERD gick på, efter Sigur Rós den bästa spelningen, sjukt bra drag, o Pharrell fokuserade på musiken istället för brudarna för en gångs skull. Riktigt stark avslutning med Lapdance, Rockstar och She wants to move, samt Seven Nation Army (som av outgrundlig anledning blivit någon sorts fotbolls-skrålvisa?).
Fleet Foxes var lika bra som väntat, hoppas att dessa slår lika hårt som National. Lil' Kim var sen men över förväntan levererade hon ett bra spelning, hon är verkligen kort. Håkan var Håkan. Flaming Lips var efter Iron&Wine den största besvikelsen. De kan verkligen det visuella och scenshowen i övrigt, men musiken är inte mycket att hurra för. Drog till Booka Shade som fyllt tältet och pumpade sin minimalistiska techno över de dansande massorna, de såg ut att ha riktigt roligt och man kunde inte stå still. Sjukt bra. Neil Young är inte bra. Punkt.
Vad kan bli bättre till nästa år? Kanske lite mindre rutinbokningar som Mando Diao, Sahara Hotnights, Caesars (!) och Looptroop. Det finns uppenbarligen en publik i Götet som är intresserad av annat än de tyngsta namnen (var i princip fullt på alla konserter). Någon större elektronisk akt i stil med Daft Punk vore klockrent. Fler entréer och billigare öl med mindre köer. Bättre ljud. Är dock sjukt nöjd med årets WoW, kommer bli ännu bättre nästa år.

Den 13 september startar klubbhösten på riktigt i Umeå. Klubb Zoo backar upp Umeås finest Beat Collective som nu flyttat till Scharinska. Vi levererar i källaren det bästa inom rock och pop åt indiesvänghållet, och dessutom lite elektroniskt... Missa heller inte Shout out Louds på Shape Up dagen innan, alltså 12 september, blir nog en riktigt bra kväll!

Peace
/Teo