42-åriga Richard Hawley har en diger musikkarriär bakom sig, debut med bandet Treebound Story 1989 för att sedan bli en del av britpopens universum under 90-talet då han tillsammans med 3 andra Sheffieldbor bildade the Longpigs.
Longpigs släppte två band och ett otal singlar och var väldigt nära att bli ett av de stora banden under britpoperan med singlar som 'On and On' och 'She Says' och ett ändlöst turnerande med storheter som Radiohead, Echo & the Bunnymen och U2. Tyvärr blev det för mycket turnerande och för mycket droger som gjorde att bandet till sist upplöstes.
Utbränd, slutkörd och med ett rejält drogproblem fick Richard Hawley, barndomsvän med både Jarvis Cocker och Steve Mackey från Pulp, omkring -97 ett samtal från Mackey och blev därefter turnégitarrist åt gruppen. Han fick även erbjudande om att vara en fast medlem i bandet, men tackade alltid nej. Trots detta spelade han på alla konserter utom en från julen -97 till sista konserten 2003.
Det var även Mackey och Cocker som efter att ha hört Hawleys hemmagjorda demoinspelningar som pushade honom att spela in det självbetitlade minialbumet 2000, släppt på det lilla skivbolaget Setana Records liksom de följande två, Late Night Final och Lowedges.
Det var just med Lowedges som Hawley började få kritikernas ögon på sig, såväl NME, Virgin Radio som Radiohead, R.E.M hyllade albumet.
Efter detta lämnade Hawley Setana och skrev på för Mute, en underetikett till EMI, vilket gjorde att han inför skivsläppet 2005 med Coles Corner fick lansering över hela världen. Skivan nominerades bl.a. till det prestigefyllda Mercury Awards -06, men fick sig se slagen av Arctic Monkeys debutskiva. Alex Turners (sångare i Arctic) tacktal är redan känt där han inledde med att säga "Someone call 999, Richard Hawley's been robbed".
2007 kom underbara Lady's Bridge, med vilken han verkligen slog igenom på bred front.
Nu är det då dags för Hawley's sjätte studioalbum, 'Truelove's Gutter'.
Själv har jag varit ett stort fan av croonern Hawley ända sedan första minialbumet, och skivorna har bara blivit starkare och starkare, men samtidigt har han nästan flörtat ohälsosamt mycket med det pompösa. Till det här nya albumet har stråkarna fått stå tillbaka, skivan är möjligen något mörkare än föregångarna, men samtidigt stillsammare och vackrare. Visst kan man sakna just det lite mer oväntade och flörtandet med andra genrer, för Hawley har sin mall och han står fast vid den. Samtidigt är skivan en i det närmaste fulländad helhet, där låtarna sveper in i varandra och tiden försvinner.
Läs gärna nya Sonic för en bra intervju med Hawley och lyssna på skivan om och om igen, för det är den verkligen värd.
Don't Get Hung Up In Your SoulAshes On The Fire
