The National - Brooklyns frälsare

Tänkte med tanke på att det var drygt ett år sedan (?) som bloggen skapades så kunde det kanske vara läge att även jag drog ett strå till stacken. Då jag och Christoffer har närmast klonad musiksmak så har han redan avverkat Krunegård, Joel Alme, Fleet Foxes och andra nyblivna favoriter så därför har jag valt att ägna mitt första inlägg åt en av mina husgudar, nämligen the National.

Denna Brooklyn-baserade kvintett med rötter i Ohio bildades i slutet på 90-talet av brödraparen Devendorf och Dessner med sångaren Matt Berninger i spetsen. Efter en period av uppmärksammade spelningar släpptes deras självbetitlade debutskiva 2001. Denna följdes upp av Sad Songs For Dirty Lovers 2003 där bara ablumtiteln i sig borde vara nog för skaffa en ansenlig beundrarskara. Året därefter släpptes EP:n Cherry Tree där flertalet av låtarna hade skalats ner till Berningers stämma och några akustiska gitarrer. Det var någonstans här jag började överväga att överge min ateistiska livsåskådning och när bandet släppte tredje fullängdaren Alligator 2005 var min konvertering till "Nationalism" ett faktum.

Skivan innehåller inte ett dåligt spår vilket gör det väldigt svårt att lyfta fram en enskild låt men om det är någon som lyfter sig lite över de övriga så är det All the Wine. Då sinnrika metaforer och fullknökade superlativ ändå inte kan fånga låtens känsla tänkte jag sammanfatta den med en för många säkert obegriplig liknelse, nämligen denna namnlösa genrers motsvarighet till Nas och Puff Daddy's Hate Me Now. Då det förmodligen finns ett visst behov av förtydliganden så menar jag låten du sätter på innan du skall ut och erövra klubben, kvällen, kärleken, ja världen. Ett ego-pepp av astronomiska proportioner. Somliga skulle kanske hävda att det handlar om ironi på hög nivå och således ett uttryck för exakt det motsatta men om så är fallet så tar det inte bort känslan av oövervinnerlighet. Ironi eller ej, ibland krävs det självövertygelse gränsande till självbedrägeri för att uppnå stordåd. Att inte nöja sig med en droppe utan att tömma hela bensindunken över elden.

Som ni (som fortfarande läser) kanske anat är texten minst sagt central i låten men nästan lika mycket handlar om känslan som genomsyrar den. Från den inledande ensamma gitarrslingan, vilken hela låten byggs upp kring, till Berningers spruckna stämma som för tankarna till en aningen mindre sönderrökt och mer sansad Tom Waits. Andra nämnvärda spår är bl a Mr. November, Abel och The Geese of Beverly Road.

Efter denna utvikning som, i motsats till vad jag precis utlovade, innehöll både metaforer och superlativ tänkte jag röra mig framåt i tiden, nämligen till 2007 då bandet släppte sin senaste skiva Boxer. I sin helhet påminner skivan mycket om dess föregångare men med tillägg av stråkinstrument och är utan tvekan en av fjolårets bästa skivor med låtar som Fake Empire, Mistaken for Strangers och Slow Show.

Genremässigt vet jag som sagt inte riktigt var jag ska placera bandet. Det finns en viss arenarock-känsla över deras musik typ i stil med Coldplay och U2, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om dem alls. Det har skrivits att deras musik har inslag av alt country , britt pop/rock och chamber pop men jag vet inte om den beskrivningen gör en så mycket klokare. För mig har dem ett eget fack på genrevärldens ändlösa hyllplan. När det kommer till texterna så har Berningers författarskap liknats vid Leonard Cohen's och det ligger mycket i det. En musikvärldens Jack Kerouac.

Som Teo nämner i sin festival guide så lirar the National på Way Out West i sommar. Hade själv den stora turen att få se dem två gånger förra året och det var inget mindre än storslaget. Så för er som inte redan har inhandlat en biljett, do it, och förbered er på Reverend Berningers frälsning.

Avslutningsvis, ett utdrag ur All the Wine:

I'm put together beautifully
Big wet bottle in my fist, big wet rose in my teeth
I'm a perfect piece of ass
Like every Californian
So tall I take over the street, with highbeams shining on my back
A wingspan unbelievable
I'm a festival, I'm a parade

And all the wine is all for me
And all the wine is all for me
And all the wine is all for me


/Philip

Festivalsommar

Tack som fan för senaste klubben! Antagligen publikrekord. Vet inte riktigt hur alla lyckades planka in men det var mer folk än tillåtet i lokalen. Det tycker vi om :)

Snart är terminen över, men vi återkommer till hösten med nya klubbkvällar, lägger upp datumen så fort det är bokat.
Sommaren stundar, och sommar är ju lika med festival. Ibland känns det som om man blivit för gammal för denna företeelse, men vad gör det när vi fått riktigt tunga bokningar till de svenska festivalerna. Dessutom är det ju så nice att bo i tält, dricka öl, sola och käka nudlar dagarna i ända. Här kommer en snabbguide:

Hultsfred

Rage Against the Machine

Sveriges största festival har i år lagt rabarber på Rage Against the Machine, som undertecknad inte kommer missa. Tror inte jag får fler chanser att uppleva detta legendariska band live.
I övrigt är de större namnen inga höjdare, Linkin Park, HIM och Simple Plan känns inte så hett...
Rockparty har bokat en del mindre svenska akter såsom Joel Alme (som lirar på lördagens Shape Up! här i Umeå, missa inte!), Afasi&Filthy, Familjen, Billie the Vision and the dancers, Hästpojken, Markus Krunegård (som redan släppt årets platta), Johnossi, Adam Tensta, Timo och Lazee för att droppa några. Obligatoriska gig i övrigt: Atmosphere ft. Brother Ali (levererar alltid live och nya plattan är den överlägset bästa), Cool Kids, Babyshambles (om de behagar dyka upp), Ken (legenden), Raised Fist och Sonny J.

Atmosphere

Det hade varit intressant med lite fler elektroniska akter, eller någon större hiphopakt. Paul Wall var bokad men ställde in. Börjar bli jävligt less på alla amerikanska rappare som aldrig pallar flyga över Atlanten. Skulle egentligen kolla Wu-Tang Clan på KB i Malmö den 6 juni men även här fann klanen det inte så attraktivt med en Sverigespelning och ställde in...

Arvika

Danger

Klockren festival. Om inte för musiken så för att kolla på alla gothare, synthare o annat löst folk som dyker upp i de värmländska skogarna. Dock otaktiskt att lägga evenemanget samtidigt som Roskilde...

Rex the Dog

Death Cab for Cutie, Interpol, And One, Hot Chip, Slayer, Saul Williams, M.I.A... Listan kan göras lång på alla större band de lyckats boka. Krockar också med mitt sommarjobb. Illa.
Massa intressanta elektroniska akter såsom MSTRKRFT, Danger, Surkin, Rex The Dog, Familjen, Cut Copy, Tepr, Alice in Videoland och Rigas. Dessutom Kent, Håkan, Hellacopters, Yelle (som man kan fråga sig varför inte fler bokat), Totalt Jävla Mörker (äntligen tillbaka),
Efterklang och Pacific.

Om ni har möjlighet: Åk!

Emmaboda

Justice

Favoritfestivalen med garanterat mysigast stämning och bäst väder. Plus att man får dricka öl över hela området och att man inte missar en enda konsert pga att det bara finns två scener. Lite ungt folk dock. Skitsamma. Ett av de starkaste programmen med bl.a. Justice (ni har väl sett Stress-videon alla snackar om?), Boys Noize, Raised Fist, Markus Krunegård, Soko, Stereo Total, Niccokick, Anttila, Detektivbyrån, Zeigeist, Almedal, Gentle Touch, Kocky, First Aid Kit och t.o.m. Maskinen ska bli kul att se.

Way out West

Sigur Rós

Fjolårets succé är tillbaka. Bra med festival utan tält för stadspubliken. Stoltserar i år med Franz Ferdinand, Flaming Lips, N.E.R.D, Okkervil River, Joan as Police Woman, Nick Caves sidoprojekt Grinderman (hade helst sett Nick med the Bad Seeds, aldrig riktigt uppskattat Grinderman), Iron&Wine, Sonic Youth, the National och Lightspeed Champion (nya plattan är bra, de äldre grejerna suger big time...). Personligen ser jag mest fram emot att äntligen få se Sigur Rós, kommer bli magiskt. Broder Daniel gör sin antagligen sista spelning någonsin efter Anders Göthbergs bortgång, även denna spelning har potential att bli en av de bättre. Ett gäng intressanta klubbgig i tillägg gör WoW till en höjdare.

Broder Daniel

Det var lite om vad ni inte får missa i sommar.
Kan också rekommendera lite schysst musik:

Chords - Things we do for things

Timbuks sidekick släpper sin andra soloplatta, om du gillade den första gillar du garanterat det här. Tingsek och TImbuk gästar.

Kitsune Maison vol 5

Franska Kitsune levererar som alltid högsta kvalité. Bl.a. Rex The Dog, Digitalism, M.I.A. och Alan Braxe.

Nine Inch Nails - Ghost I-IV

Trent gör fyra instrumentalplattor med sitt starkaste material någonsin. Imponerande. Intressant att han väljer att släppa sin musik i varierande prisklasser och säljer slut på lyxversionen för 3 papp på releasedagen.

Merz - Moi et mon camion

Så vackert. Lyssna och njut.

Hellacopters - Head off

Tyvärr lägger ett av Sveriges bästa liveband ner. Sista släppet blir något oväntat en coverplatta men inte mindre drag för det. Nästan inga svaga spår.

På fredag avslutar eminenta Klubb Hybris säsongen på Villan. Lasereffekter utöver det vanliga utlovas. Jag kommer dit.
Lördagens Shape Up! verkar bli nåt i hästväg. Joel Alme live och Markus Krunegård och Hästpojken i DJ-båset. Kan inte bli annat än braksuccé.

Peace!
// Teodor

När man är trött behöver man en lugn fin skiva som sakta vaggar en till sömns. Därför är dagens tips undersköna Sun Kils Moon's mästerverk April.
Efter att ha hyllats unisont med Red House Painters släppte Mark Kozelek i slutet av 2003 den första Sun Kil Moon plattan, "ghosts of the great highway". Borta var det där direkta, hjärtskärande som ändå definierade RHP. En bra skiva, men inte fantastiskt, den följdes sedan av en Modest Mouse cover-platta som knappt gjorde ngn speciellt exhalterad.
Nu är han dock tillbaka, bättre än någonsin.
Lost verses


Se även detta klipp, Townes, mannen som tillsammans med Gram, har den sorgligaste rösten i världen.

Tack för igår

Ja, då var det slut för den här gången...igen.
Först av allt, vi var inte tajta igår, men vi hade i alla fall kul! Men jag tror inte det har varit så många missöden sedan vi började spela, där bland annat spelaren dog precis när Killers satt igång, att John tjatade om att få spela en låt och till sist fick det, men så visade det sig att jag redan hade spelat den, att volymen gick upp och ned, men vad gör egentligen det, alla såg ut att ha roligt och det är fortfarande bara det som räknas. Och vi hade fantastiskt roligt!
Grämer mig fortfarande över att tiden alltid blir så knapp att man aldrig hinner spela alla låtarna man vill spela, samtidigt som man vill att alla ska ha roligt och sjunga med vill man ju introducera ny fantastisk musik som man vet att alla kommer att älska. Kan själv tycka att jag är lite feg när det gäller det där.
Beslut togs i alla fall igår att vi kommer i alla fall att köra minst en gång till nästa termin, sedan får vi se hur många ggr det blir. Vi tycker fortfarande att det är lika roligt att se folk dansa och vara glada och vi vill få tillfälle att fira 4 år i höst! Så vitt jag vet är vi den klubb som hållt på längst i Umeå just nu.

Nu tänkte jag fortsätta med lite tips såhär på lördagsförmiddagen.



Ingen får ha missat Joel Alme, a master of ceremonies är en otrolig debut, värd varenda litet hylningsord den har fått. The Queen's Corner. Spelar på Shape Up's terminsavslutning. MISSA INTE!




Markus Krunegård kan ingen ha missat, även om detta är en av årets hittills bästa skivor tänker jag inte orda mer om detta.

Fleet foxes, ett nytt sub pop under, ett 5-manna band från Seattle som drar åt samma hålls om band of horses, my morning jacket etc. De släpper sin första fullängdare 3 juni och fram till dess finns en otrolig ep, Sun Giant Ep, att lyssna på. Jag lovar att det är värt det.
White winter hymnal



Folkpopparna Noah & the Whale är ju tippat som nästa stora grej, i alla fall i den brittiska popvärlden, Laura Marling har ju varit medlem, deras debutalbum släpps i slutet av Juni, men i veckan släppte de i alla fall en ny singel, shape of my heart. Denna gången måste jag säga att hypen är sann, det är en fantastisk blandning av akustiska gitarrer, fioler och trumpeter. Längtar efter debuten.



The Radio Dept. släpper en ny Ep på Labrador om en månad, i alla fall enligt ryktena på pitchfork. En ny låt har i alla fall kommit ut på nätet, Freddie and the trojan horse. Johan Duncansson riktar lite politiskt vrede mot "vår" statsminister.

Jag tipsade för ett litet tag sedan om en gammal MGMT låt, nya skivan är okej, men inte jättebra. Singeln däremot är det, och den har säkert många hört, men lyssna ändå.
Time to pretend

The Dodos, en fantastisk duo som blandar fingerplock på gitarren med fantastiska trummor (där trummisen Logan Kroeber använder tamburiner på fötterna), det är fantastisk ljudbild som byggs upp. Bandet bildades 2006 och släppte skivan visiter för några månader sedan. Tydligen är de ett av alla dessa fantastiska band som skall lira på Way Out West i sommar också.
Red and purple


Måste ju även nämna att Electric President har släppt en ny skiva, sleep well. Efter att frontmannen, Ben Cooper, varit inblandad i Electric Presidents debut 2006 och förra årets Radical Face, så kan man inte ha annat än höga förväntningar på den här skivan. Skivan är dock inte lika bra som ngn av de två tidigare alstrerna från herr Cooper, dock är det en väldigt bra skiva, väl värd att lyssna på i repeat ett bra tag framöver.
Monsters

På Lördag gör the Facer en spelning på Scharinska, tyvärr krockar det med stans bästa klubb (förutom ZOO), UBC, men man får väl gå dit efteråt för man vill eg inte missa något av dem.
Jag såg the Facer första gången i samband med att de släppte debutskivan i Linköping för sisådär 8-9 år sedan. Kommer bara ihåg att det var fantastiskt.


Plus saker man inte bör missa i sommar, Daniel Johnston och Bonnie "Prince" Billy spelar båda i Gbg och i Sthlm i sommar!!!

Ska försöka uppdatera bloggen lite oftare i framtiden.

/Christoffer