Det har blivit lite mindre uppdateringar sista tiden, men det beror bara på att vi håller på att försöka oss på en ny sajt som har varit i görningen under en längre tid. Förhoppningen nu är att den ska vara klar innan sommarens slut.
Så för att ingen ska tappa intresse är det hög tid att börja skriva lite igen...
Tänkte börja sommaren med en snabbgenomgång av årets hittills bästa album.
Utan inbördes rangordning.
1. The Tallest Man On Earth 'The Wild Hunt'
Vid första lyssningen var jag inte helt säker, jag var och är fortfarande helt förälskad i debuten Shallow Grave, och efter att ha hört första livstecknet 'King Of Spain' från skivan var jag mer inställd på lite högre tempo, kanske något mer än bara Mattsson och en akustisk gitarr. Istället lät det vid första lyssningen som en kopia av 'Shallow Grave', men efter andra lyssningen förstod jag och var helt såld.
Mattsson kommer nog aldrig sluta bli jämförd med Dylan, han har den nasala stämman, den säregna fraseringen och detaljrikedomen. Då jag vid första lyssningen inte insåg det är det en grym utveckling, varenda litet fingerplock är så välavvägt, varenda textrad genomarbetad, för det är just de små detaljerna som gör detta till ett mästerverk. Hoppas Way Out West har vett nog att ändra om planeringen och låta honom spela på området istället.
2. the National 'High Violet'
Det finns förväntningar och så finns det förväntningar. Efter 'Alligator' och 'Boxer', som båda är fulländade album, har de satt sin prägel på mitt musiklyssnande. Efter att ha i en tidig intervju sagt att detta skulle bli deras 'happy-album' kunde man ändå känna lite oro, men redan efter första tonen är allt detta bortblåst.
Det var mycket som fascinerade mig på 'Boxer', men något av det starkaste är den spänning som de bygger upp i sina låtar. Det blir nästan för mycket, man bara väntar på ett förlösande skrik, ett uppbrott från spänningen som finns i dina öron. På 'High Violet' har de utvecklat det ytterligare, här byggs låtarna upp ytterligare, men det finns inga skyddande barriärer, inga förlösande skrik. Istället byggs allt på ytterligare.
Skivan är ett mästerverk och också här är det detaljerna som ger den en till dimension. Det är så mycket som ligger och väntar på dig, varje lyssning ger ännu ett intryck, utan att förstöra genom att var plottriga, utan istället är det tvärtom. Låtarna i sig är direkta, nästan simpla vid första lyssningen, men för varje rotation hittar du ett nytt riff, en ny slinga och jag förstår att det har tagit så pass lång tid att färdigställa skivan.
3. Two Door Cinema Club "Tourist History"
Denna nordirländska trio gör verkligen glad musik. Det är som ett cirkushjul av gladpop, som ett phoenix fast utan popnörderireferenserna.
Det är dansant, glatt och oemotståndligt.
4. Joe Pug "messenger"
Även om den här skivan i sig faktiskt är en besvikelse, går det inte att blunda för den talang herr Pug besitter. På skivan lämnar han tyvärr det lite mer intima och går över och fyller ut låtarna med mer instrument. Det kan tyckas fånigt att klaga på en av årets bästa skivor, men med tanke på vad han gjorde på sina EP-släpp är detta ett steg i fel riktning.
5. Electric President "The Violent Blue"
Den ljudbild som Cooper skapar är alldeles unik och det kvittar under vilket alias han skriver sina låtar för det är alltid lika genialiskt. Denna skivan låter mer som Radical Face än som de tidigare Electric President-skivorna, och det är samma starka melodier, tillfluffade under Coopers unika låtbyggen.
6. Yeasayer "Odd Blood"
Kan säga att jag inte fattade hypen med första skivan (All Hour Cymbals), alldeles för arty i min mening. Istället gör de ett poporienterat album, utan att släppa de komplexa rytmerna, den genialiska galenskapen. Låtarna är enkla, men samtidigt växande för varje lyssning. En väldigt fin avvägning med extrovert och introvert popmusik.
7. Phosphorescent "Here's To Taking It Easy"
En av mina stora favoriter släpper helt plötsligt den skivan vi alla ville att Band of Horses skulle släppa. Det är countrysånger sparsamt orkestrerat, med vackra melodier och Matthew Houcks säregna stämma ljudande över det hela.
8. CEO "White Magic"
Smärtsamt bra pop. Erik tar vid där insomnade TTA slutar, det låter glatt, vackert och med ett öppet hjärta bultandes. Det enda negativa är att underbart är alldeles för kort.
/C
