Då var årets bästa festival åter slut och visst verkar det som om bokarna har haft det lite tuffare i år än andra år, t.ex. Peace & love lyckades ju dra till sig akter som skulle varit perfekta för WoW formatet, tänker ffa på Patti Smith, Roky Erickson med Okkervil River, Vitalic och även Jay-Z och Julian Casablancas för den delen. Lägg där till att Arcade Fire valde att spela på Dalhalla och
konkursade Hultsfred hade intressanta band som Frightened Rabbit att tillgå. Det är en ganska lång lista som för den delen även hade kunnat göras än längre.
Allt detta till trots lyser ändå Way Out West starkast på festivalhimlen för det var återigen en grymt trevlig festival.
Torsdagen:
Efter att ha stressat med flyg från Sthlm och därefter skyndat hela vägen till Annedalkyrkan var det ganska irriterande att se 300 personer i kön till en redan helt full kyrka. Det var givetvis Tallest Man On Earth som lockade den stora skaran. Med svansen mellan benen visade sig sedan Gbg från sin värsta sida med att öppna upp himlen och dränka staden i ett vackert regn.
Istället för TMOE hamnade vi istället på Sticky Fingers för att se hypade Harlem. Skivan är väl inte dålig, men kanske inte riktigt min kopp av te. Slyngelrock av grövsta kalibern, men man kan inte säga annat än att de fick igång publiken. Stagediving och hormonella gitarriff. Bra? Nja, men till en viss del underhållande.
Tyvärr hamnade vi sedan i en gigantiskt kö till Världskulturmueseét och några fler konserter blev det tyvärr inte denna kväll.
Fredagen
Genomled en dålig Jens Lekman-spelning för en vecka sedan på Strand i Sthlm, vilket gjorde att han valdes bort illa kvickt den här dagen. Det nya materialet lät inte speciellt bra då, men han har onekligen sina fans som kommer att älska det.
Istället är det Paul Weller som inleder min festival. Den gamle the Jam-legendaren lyckas inte få igång vare sig publiken eller sig själv. Det blir istället ett ganska tröttsamt gubb-jammande, även om de klassiska Jam-låtarna värmer mitt hjärta. Noterbart är att han fortfarande är fantastiskt snygg.
Därefter var det dags for Wu Tang Clan att äntra Slottskogens scen. Det är inte hela klanen som kommer (RZA och Method Man saknas åtminstone), men det är mysigt att se de gamla gubbarna dra sina rhimes och publiken älskar dem. Det är nostalgiskt och trevligt.
Local Natives skiva var en av förra årets bästa skivor och efter Philips recension av deras spelning i våras var förväntningarna uppskruvade till max. Direkt från första tonen förstår man varför. Det är så välspelat, låter så fantastiskt bra och de har en närvaro på scen som är smått otrolig.
The National är, som ni som faktiskt läser blogen vet, ett av mina absoluta favoritband. Även om det är svajigt i vissa partier är det en bra spelning. Sångaren Matt Berninger må ha tagit en flaska vin för mycket den här dagen, för det dröjer egentligen till slutet av konserten innan bitarna börjar falla på plats. Från Apartment Stories till avslutande Terrible Love är det smått fantastiskt och även om skriken är falska gör det inget, för det är äktheten som vi vill åt. Tyvärr så är kanske inte en utomhusscen i dagsljus den perfekta lokalen för ett band som the National.
Dagens störta överraskning blir vackra Jonsi. Efter att Sigur Ros splittrats så har Jonsi klarat sig bra på egen hand. Utåtriktat, melodiöst och vackert. Det är en i det närmaste komplett spelning. Det är en otrolig helhet som visas upp, allt från ett extremt tajt band till projektioner som inte går att sluta titta på. Fantastiskt!
Avslutade dagen med the XX. Jag älskar verkligen skivan, men konserten blev bara tråkig. Tyvärr.
Lördagen
Den största anledningen för mig att ens åka till WoW i år var Mumford & Sons. Efter att ha upptäckt och älskat dem sedan deras första EP-släpp är de för mig en av de största. Det hade varit lätt att bli besviken, men istället får de mig att skratta, le och bara sjunga med i varenda liten textrad. Det är en fantastisk energi, otroliga låtar och en scennärvaro som är underbar. Önskar att de hade haft mer tid för att spela de nya låtarna som cirkulerar på youtube bara. Årets bästa konsert!
Radio Dept. är tyvärr lite för tråkiga för sitt eget bästa, visst låter det bra, men efter 10 minuter är jag så uttråkad att jag inte vet var jag ska gå. Det är synd för musiken är, som alltid, väldigt bra.
Pavement däremot gör en storstilad comeback och låter bättre än vad de gjorde på 90-talet. För en gammal räv, som jag ändå är, känns det nostalgiskt att få höra gamla favoriter igen. Det är avspänt och roligt, men ganska snabbt börjar jag inte tänka på låtarna som gamla och roliga att höra igen, utan de har verkligen åldrats med värdighet.
Håkan Hellströms konsert kommer jag ägna ett helt eget blogginlägg åt. Det finns så mycket att säga om 'Känn ingen sorg för mig Göteborg', och det går inte att sluta le efter den uppvisningen som utspelade sig på Flaminogscenen i Slottskogen. Tack Håkan för de här 10 åren.
Efter det kändes det som luften tog slut. Lite Lykke Li sågs, lite Chemical Brothers och lite La Roux.
Sammantaget en väldigt bra festival, men samtidigt så kändes det faktiskt som att WoW tog ett litet steg bakåt det här året. För samtidigt som klubbspelningarna blev lite mer lättillgängliga att ta sig till, så kändes det som att de var mer ointressanta än någonsin. Bland de stora artisterna så kändes det som att de i slutet blev desperata och slängde in den ena komersiella bokningen efter den andra. För tänk vad fint det hade varit att få höra Arcade Fire i Slottskogen, eller en skrovlande Tom Waits.
Nästa år hoppas jag att de vågar ta ut svängarna lite mer, krasst kan man hoppas att det faktiskt blir lättare att boka de artisterna som de verkligen vill ha då de antagligen inte kommer behöva konkurrera med vare sig Arvika eller Hultsfred.
/C
