Open sammanfattningsvis

Då var årets festival över. Måste säga att jag är klart positivt överraskad. Det var många av artisterna som verkligen levererade. Att man som vanligt då inte lyckas se allt man har tänkt utan mer ölen som lockar som vanligt är en annan sak.

Vad kan vi säga om Open då?

Torsdagen startade med Vapnet, som gjorde en tråkig ganska dålig spelning. De lyckades dock med att leverera en av festivalens bästa citat när de sa "nu ska vi spela den låt ni vill höra näst mest efter kalla mig" och sedan inte kör kalla mig... Det är ju faktiskt jätteroligt, men ändå är kalla mig den enda riktigt bra låten.

Niccokick var Torsdagens klart bästa. Det var energiskt, visst kan jag hålla med om att det kanske blev lite tjatigt, men det sprudlade om dem på scen och låtmaterialet är hit på hit. De borde ha en större publik än vad de har.



Hästpojken är ju svensk dekadens in it's finest. Sångaren Martin var ju i alla fall mycket nyktrare än jag någonsin sett honom på scen, och det kändes som att låtar som Caligula verkligen lyfte, medan de verkligen slarvade bort Shane McGowen, tyvärr. Ljusglimtarna är dock alldeles för få, men det är mer för materialet inte är så bra.


Den roligaste överraskningen på torsdagen var PYT. Säg vad man vill om att spela på sexualitet men... alla fall det var sjukt dansant och kul att det var sånt bra tryck på TC. Detta kommer med all säkerhet slå stort.

Familjen kör sitt vanliga race, det är bra men det känns som låtarna har spelats några gånger för mycket och att det låter lite för samma. Att Johan Karlsson har en grym scennärvaro och Tillianders kulisser ramar in det gör det i och för sig inte så mycket för ingen kan stå still.

Fredagen skulle ju börja med Perishers för egen del, men att hänga på dörrarna klockan 8 var det ingen som ville så varken Perishers eller Kleerup sågs, men efter vad som sagts så var det ingen miss.
Istället kom jag lagom till festivalens bästa spelning, Anna Järvinen. Skivan är ju lysande men live växte materialet ännu mer. Bandet är så tajt och det bara brinner av scennärvaro och "feeling".


Efter den konserten kändes kvällen redan fulländad, men det fortsatte med att jag missade en förkyld Laura Marlin då hon inte kunde spela så länge. Hann med en snabb titt på the Kills och kunde verkligen komma ihåg varför jag inte tycker om dem...
Istället ägnades det en hel del tid i Freja för att dansa till underbara Happy Nation.





Sist ut var otroligt charmiga Los Campesinos!. Konserten kanske var aningens för lång, men sångarens scennärvaro och energi smittade av sig på den lilla publik som hade samlats. Synd för de förtjänade så mycket mer.



Lördagens inställda Marit Bergman gjorde faktiskt inte så mycket tror jag. Det blev ett bättre schema där man fick se Those Dancing Days efter El Perro.
Those dancing days har lite kvar innan de når fram, det är gulligt och charmigt, men jag vet inte om man kan kalla det så bra tyvärr..

Istället var det Lykke Li som stod för en fantastisk spelning. Med en frenetisk lars Skoglund på trummor intog hon Iduns scen som om det var det mest självklara i världen.


Dock såg jag inte färdigt hela konserten utan flyttade mig till Äpplet för att se Johnossi och det kan sägas att de verkligen lever upp till sitt rykte som ett fantastiskt liveband. Svetten och energin sprutar från scen. Det är en maffig ljudbild av endast trummor och en gitarr. Lite roligt att tänka hur mycket som har kommit ut ur det där BD, Håkan Hellström etc Gbg-racet (gitarristen var hans om ersatte Timo hos Håkan).


Avslutade med att se lite på Pascific, väldigt väldigt kompetent, franskt och bra, men det var ärligt talat ganska tråkigt. Istället kom jag ned precis lagom för att se Adam Tensta spränga alla gränser på Äpplets scen. Han fullkomligt hade hela Äpplet i sin hand, det var fantastiskt att se den glädjen, det energin, den frenesin på scen och hela Äpplet fullkomligt älskade honom tillbaka.

Sammanfattningsvis en väldigt rolig festival.

Måste bara säga att jag precis upptäckt att Vk har haft club-bloggar. Det är sjukt roligt att läsa det där. Känns som vissa kanske tar sig själv på lite för stor allvar, att vissa har hybris över sin egen förmåga. Indie är att bjuda in alla, alla är välkomna, att bara försöka spela nya låtar och saker som är "rätt" och som inte alla på dansgolvet har hört för att det är tufft, känns ganska förlegat. Att spela skivor skall vara för att roa andra och sig själv, inte en slags onani att man har stenkoll på musik, det kan man få utlopp för på andra sätt. Jag är glad att det finns så pass många klubbar i Umeå numera. Bäst, förutom Zoo givetvis, är klart UBC som verkligen har stenkoll, utan att det någonsin blir dåligt. Shape up har även de ett bra utbud, Att andra sedan tror sig förstå sig på saker är mest ett skämt, läs vk förstår ni vad jag menar...

Until next time, då blir det lite mer tips.

PS. dagens låt är givetvis kär i en ängel med håkan tillsammans med en gammal klassiker, love always remains med MGMT.
Även den här Fred Falke remixen av Golden Cage är gryyyym.

/C