The National - Brooklyns frälsare

Tänkte med tanke på att det var drygt ett år sedan (?) som bloggen skapades så kunde det kanske vara läge att även jag drog ett strå till stacken. Då jag och Christoffer har närmast klonad musiksmak så har han redan avverkat Krunegård, Joel Alme, Fleet Foxes och andra nyblivna favoriter så därför har jag valt att ägna mitt första inlägg åt en av mina husgudar, nämligen the National.

Denna Brooklyn-baserade kvintett med rötter i Ohio bildades i slutet på 90-talet av brödraparen Devendorf och Dessner med sångaren Matt Berninger i spetsen. Efter en period av uppmärksammade spelningar släpptes deras självbetitlade debutskiva 2001. Denna följdes upp av Sad Songs For Dirty Lovers 2003 där bara ablumtiteln i sig borde vara nog för skaffa en ansenlig beundrarskara. Året därefter släpptes EP:n Cherry Tree där flertalet av låtarna hade skalats ner till Berningers stämma och några akustiska gitarrer. Det var någonstans här jag började överväga att överge min ateistiska livsåskådning och när bandet släppte tredje fullängdaren Alligator 2005 var min konvertering till "Nationalism" ett faktum.

Skivan innehåller inte ett dåligt spår vilket gör det väldigt svårt att lyfta fram en enskild låt men om det är någon som lyfter sig lite över de övriga så är det All the Wine. Då sinnrika metaforer och fullknökade superlativ ändå inte kan fånga låtens känsla tänkte jag sammanfatta den med en för många säkert obegriplig liknelse, nämligen denna namnlösa genrers motsvarighet till Nas och Puff Daddy's Hate Me Now. Då det förmodligen finns ett visst behov av förtydliganden så menar jag låten du sätter på innan du skall ut och erövra klubben, kvällen, kärleken, ja världen. Ett ego-pepp av astronomiska proportioner. Somliga skulle kanske hävda att det handlar om ironi på hög nivå och således ett uttryck för exakt det motsatta men om så är fallet så tar det inte bort känslan av oövervinnerlighet. Ironi eller ej, ibland krävs det självövertygelse gränsande till självbedrägeri för att uppnå stordåd. Att inte nöja sig med en droppe utan att tömma hela bensindunken över elden.

Som ni (som fortfarande läser) kanske anat är texten minst sagt central i låten men nästan lika mycket handlar om känslan som genomsyrar den. Från den inledande ensamma gitarrslingan, vilken hela låten byggs upp kring, till Berningers spruckna stämma som för tankarna till en aningen mindre sönderrökt och mer sansad Tom Waits. Andra nämnvärda spår är bl a Mr. November, Abel och The Geese of Beverly Road.

Efter denna utvikning som, i motsats till vad jag precis utlovade, innehöll både metaforer och superlativ tänkte jag röra mig framåt i tiden, nämligen till 2007 då bandet släppte sin senaste skiva Boxer. I sin helhet påminner skivan mycket om dess föregångare men med tillägg av stråkinstrument och är utan tvekan en av fjolårets bästa skivor med låtar som Fake Empire, Mistaken for Strangers och Slow Show.

Genremässigt vet jag som sagt inte riktigt var jag ska placera bandet. Det finns en viss arenarock-känsla över deras musik typ i stil med Coldplay och U2, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om dem alls. Det har skrivits att deras musik har inslag av alt country , britt pop/rock och chamber pop men jag vet inte om den beskrivningen gör en så mycket klokare. För mig har dem ett eget fack på genrevärldens ändlösa hyllplan. När det kommer till texterna så har Berningers författarskap liknats vid Leonard Cohen's och det ligger mycket i det. En musikvärldens Jack Kerouac.

Som Teo nämner i sin festival guide så lirar the National på Way Out West i sommar. Hade själv den stora turen att få se dem två gånger förra året och det var inget mindre än storslaget. Så för er som inte redan har inhandlat en biljett, do it, och förbered er på Reverend Berningers frälsning.

Avslutningsvis, ett utdrag ur All the Wine:

I'm put together beautifully
Big wet bottle in my fist, big wet rose in my teeth
I'm a perfect piece of ass
Like every Californian
So tall I take over the street, with highbeams shining on my back
A wingspan unbelievable
I'm a festival, I'm a parade

And all the wine is all for me
And all the wine is all for me
And all the wine is all for me


/Philip