Windmill

Windmill, eller Matthew Thomas Dillon som han heter, slog igenom 2007 med dunder och brak. Debutskivan Puddle City Racing Lights blev snabbt en kritikerfavorit och återfanns på de flestas lista över det årets bästa album. Nu två år senare är det dags för uppföljaren, Epcot Starfields, som ska släppas i september.
Efter att ha spenderat hela 2008 letandes efter idéer för sitt nya album, så har han nu fått fram en skiva som är en tänkt temaskiva om den hotande mänskliga domedagen, med grandiosa tankar och 70-tals sci fi.
Skivan håller i mitt tycke inte alls samma klass som debutskivan, men det är väl ganska svårt att kräva det. Kvar finns i alla fall Dillons extremt spröda och lidelesefulla röst, det är vackert, ensamt, välproducerat och temat genomsyrar hela produktionen. Vad jag framförallt saknar är de ljuva psykadeliska stråken med klara Flaming Lips-vibbar från förra skivan och jag hade förväntat mig mycket mer.

Epcot Slow


/C