Wednesday, August 13, 2008

Way out West..igen

Då var det mer min tur att blogga lite snabbt om Way out West. Bokningarna var av världsklass, vädret var okej, Gbg är alltid Gbg, trevligt med lite äldre klientel, inga fulla ungdomar som slåss och bra stämning.

Tor:
Mötte upp Philip och for och såg Four Tet samt Kleerup som en bisak. Tyvärr var Four Tet försenat så kvällen startade med Kleerup. Visst har han lite svängiga låtar, men det hela blir väldigt clownartat ändå. Istället var det som väntat Four Tet som levererade. Han har bytt ut sitt lite mer chillade sound mot tyngre technomattor, vilket bara är positivt. Lokalen och publiken var dock fel för honom, men om man tittar på musiken var det underbart.

Fre:
Iron & Wine gör en bra spelning, gillar honom lite mer avskalad samt hade varit önskvärt med lite mer från de tidigare skivorna. Låtarna svävade ut i 8-minuters epos med jammande, i vissa fall var det underbart, i andra mindre bra. Men en helt okej konsert av ett av de jag såg fram emot mest.
the Sonics i Slottsskogen är stort. Viss del av rivet är borta i rösten, och de ser ut som gamla bilförsäljare. Kommer på mig själv att jag allt som oftast tänker på dem som ett bra coverband. Kanske inte ett jättepositivt betyg, men det är ändå så fruktansvärt häftigt med the sonics i slottskogen.


Okkervil River är ett av mina favoritband, med skivor som the stage names, black sheep boy etc i bagaget. De gör också festivalens i särklass bästa spelning. Will Sheff är helt underbar på scen och de har den mest engagerade trummisen samt de spelar nästan alla favoritlåtar, saknar eg endast Westfall och Last Lovesong for now. Bandet ser även ut att gilla publiken och det är underbart när de avslutar med en fantastisk liveversion av for real.
Nästa konsert, även denna i tältet, var the National. Det första som slår mig är hur alldagliga de verkligen ser ut och när konserten startar hur psykiskt nedbruten sångaren Matt Berninger ser ut. Tycker att det saknas lite av den nerv och spänning som faktiskt infinner sig på skivorna. Gissningsvis är det för att jag byggt upp så stora förväntningar på konserten som en känsla av viss besvikelse infinner sig, för det är en otrolig spelning som de egentligen gör och under avslutande Mr.November står jag bara och gapar och skriker med i varje liten textrad.
Sigur Rós gör en vacker spelning, det är finstämt, bra ljud och en vacker ljusshow.
Sista konserten i Slottskogen på fredagen var Broder Daniel med en massa pandatjejer gråtandes längst fram. Det var 6:e gången jag såg BD live och jag måste säga att detta var nog den gång som musiken lät bäst, mycket tack vare Mattias Bärjed från Soundtrack och Adam från Hästpojken på gitarr som gav bandet ett mycket renare sound och en stadga som de aldrig har haft innan. Och det är just detta som är problemet, för detta var nog den sämsta BD-spelningen jag varit på. Man kan aldrig ta ifrån BD inflytandet som de har haft på svenskt musikliv, och den följetång med kaos och droger som korsat deras väg. Tyvärr har jag nog växt ifrån dem för längesedan, men det var ändå ett värdigt avslut, och jag hoppas att det var ett avslut.

Lör:
Fleet Foxes, de stora skäggen från Seattle med en av de mest hypade skivorna i bagaget, kom med sångaren Robin Pecknold i spetsen och genomförde en underbar spelning. Det var vackert, harmoniskt och svängigt, allt på en och samma gång. Om ni inte har upptäckt dem än, måste ni göra det nu. Och det är häftigt att se ungdomarna halsa coca cola istället för öl/sprit på scen...
Håkan Hellström. I Göteborg. Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende i alla fall.

Missade tyvärr Flaming Lips när de var i Sverige senast, men den här gången var jag där och fick tom ta på bubblan. Det är hela the flaming lips experience med konfettiregn, teletubbies, grälla ljusshower etc. Jag är ett stort fan av deras psykadeliska punksymfonier, ffa musiken från Soft bulletin samt Yoshimi-skivorna. Det är dock synd att publiken inte riktigt bjuder till trots ihärdiga försök från scen.
Neil Young är en av de största artisterna som finns. Visst kan jag tycka att det blir lite enformigt med gnällande elgitarrer, men när 62-årige Young tar fram sin akustiska gitarr och bla spelar heart of gold känns det som om tiden står stilla. Neil Young är som allra bäst just då, i de ögonblicken som leder tillbaka till Harvest.
Avslutade kvällen med att se Hederos Hellberg i Annedalskyrkan, finstämt med piano, munspel och fantastiska covers på underbara låtar. Sedan var festivalen slut

5 Zoo:
Okkervil River
4 Zoo:
National, Flaming Lips, Fleet Foxes, Neil Young, Håkan Hellström
3 Zoo:
Iron & Wine, Four Tet, Hederos Hellberg, Sonics,
2 Zoo:
Broder Daniel
1 Zoo:
Kleerup

No comments: