Umeå Open

Då var det över, årets Umeå Open såg på pappret inte ut att bli någon höjdare, med idel beiga bokningar (ett fåtal undantag), men visst blev det en rätt trevlig tillställning ändå?

Torsdag: John ME var bra, nice "dricka-öl-musik". Robert Svensson levererade på TC, hoppas på genombrott där. Jay Reatard både ser ut och låter tilltalande, ska lyssna mer på! Tyvärr hanns inte Henok med pga en fredagstenta.

Fredag: Loney, Dear var väldigt vackert och finstämt, låter lika bra som på skiva. Florence Valentin svänger rejält, kul att höra nytt material, nysläppta plattan rekommenderas. Fever Ray upplevdes sittandes. Hade höga förväntningar på Karin Dreijers nya projekt, plattan har spelats åtskilliga gånger. Nästan direkt infinner sig en ljudmatta så massiv att det är svårt att slita sig, särskilt med de välprogrammerade och visuellt upplyftande ljuseffekterna. Det enda jag saknar är lite klarare sång. Helt klart bäst på årets festival, strax före Petter, som river av alla sina hits med trummis, basist, backup o Sleepy. Mitt sjätte sinne är i min mening den bästa svenska debutplattan någonsin, kanske den bästa svenska skivan ö.h.t. Kan bara beklaga mig över att hans senare alster inte gett samma helhetsintryck. Efter att ha sett den korthårige söderrapparen åtskilliga gånger med varierande kvalité på konserterna är nog det här den bästa, även om setlisten inte direkt överraskar. Dock sitter rimmen där de ska och bandet är samspelt. Om man inte gillar hiphop i någon form är det väldigt svårt att försöka uppskatta konserten, men lättare att såga. Efter att ha hört Jenny Wilsons senaste (smaklösa) skiva så spenderades resten av kvällen i baren, även Kleerup hoppades över.

Lördag: Svårt att peppa igång, men Tiger Lou hjälpte till ordentligt. Saknar de lugnare styckena, men röjet är påtagligt. Parker Lewis hade alldeles för lite publik med hur bra de är. Kul att de släpper plattan fritt för nedladdning, den är värd att lyssna på. Soundtrack of our Lives är ett av Sveriges bästa liveband, men är något avtrubbade i Idun, dock är ändå helhetsintrycket bra! Gitarristens knallröda mundering och imponerade luftsparkar var klockrena.
High Places var inte bra. Hives fyllde Idun till bristningsgränsen och gav nog den bästa spelningen, men jag njöt av 90210:s grymma beats på TC istället.

Till nästa år önskas lite större namn, och framför allt lite nyskapande.

/Teo