Umeå Open Fre Lör

Då var detta årets Umeå Open slut och det är med viss tveksamhet den ändå får godkänt.
Som vanligt är medelåldern förvånansvärt låg, publikintresset ofta halvlågt och fyllnadsgrader tämligen hög.
Musiken var enligt mitt tycke ej speciellt exhalterande och jag kan inte riktigt bli överlycklig av en konsert med Petter. När det ofta är i det närmast fullt i barerna skulle de kunna lägga lite mer krut på att få dit kända diskjockeynamn, särskilt med TCs nya utformning.
Vad var bra i musikvärd då?
Fredagens höjdpunkt för egen del var Loney, Dear. Även om nya skivan inte alls håller måttet jämfört med de gamla så är det småmysigt och väl genomfört. Denna bokning hade kanske varit mer intressant för sisådär 3 år sedan, men folk-indien som Emil levererar är extremt finstämd och underbar i sina bästa stunder. Att spela som första band samtidigt som Jenny Wilson är väl kanske inte optimalt och publiken är onekligen inte stor.
Jenny Wilson gjorde en bra konsert hörde jag från säkra källor, men jag tycker även i detta fallet att det är en ganska ljummen andra skiva hon har gjort, så det lockade inte speciellt mycket.
Florence Valentin gör Håkan Hellström lik pop som är medryckig, men inget som stannar kvar i mitt huvud. Love med band ger dock allt, men de känns lite som en lite sämre kopia av mycket man har hört sedan tidigare.
Fever Ray är verkligen hata eller älska. Showen är imponerande och detta är väl den mest imponerande bokningen. Men för mig blir det mer en imponerande lasershow än en musikalisk upplevelse och jag tröttnar ganska snabbt, för vad blir musiken i detta fall utan scenshowen?
Petter är roligt, inte bra, verkligen inte bra någonstans. Jag kan, tyvärr, inte ta detta på allvar. När jag får hör "Vinden har vänt" ler jag stort, men detta är ju inte bra på något annat sätt än på ett roligt, underhållande sätt.
Boris & the Jeltsins spelar en slags punkig pop som verkligen lämpar sig för festivaler och sent på kvällen. Det är intensivt, energiladdat och de ger verkligen allt. Det är svårt att inte nicka gillande, även om låtmaterialet inte alltid är fantastiskt. Det är svängigt och catchy och kommer få en stor publik inom kort.
Frida Hyvönen gör fantastisk musik och det är underbart att höra, även om det är sövande.
Lördagen blev för mig väldigt splittrad med tanke på fotbollen.


High Places blev tom mer arty än jag trodde det skulle vara. Det är riktigt bra i sina bästa stunder, medan i andra undrar man vad de håller på med.
the Hives gör ju ingen besviken och bevisar om och om igen att de är det mest underhållande bandet i Sverige, säga vad man vill om musiken i sig.