Då var festivalen igång och jag är redan positivt förvånad.
Torsdagen började för mig med John ME, Motorhomes-takterna sitter fortfarande i (i en inte helt positiv bemärkelse). Det är ganska uppspaltat, professionellt och tråkigt. Men visst finns det ljusglimtar och vägen till P3-himlen är öppen.
Sedan blev det gamla Mixtapes & Cellmates sångaren Robert Svensson på Shape Up. Tonårspop i den bästa bemärkelsen. Juvenilt, äkta och fina melodier. Kunde inte bli bättre, och det är en viss kärlek att ha scenen i samma höjd som publiken.
Avslutade sedan konsertkvällen med att Jay Reatard, och det var en fantastisk avslutning. Showen blev nästan som en parodi med basistens ihärdigt headbangande, en trummis som såg ut att vara en kopia av Peter Jackson och Jay med håret framför ansiktet hela konserten. Bakom den skrikande gitarren finns fantastiska melodier och det är ingen slump att han numera ligger på Matador.
Trots mitt gnällande ser det ut att kunna bli en mycket bra festival.
Torsdagen började för mig med John ME, Motorhomes-takterna sitter fortfarande i (i en inte helt positiv bemärkelse). Det är ganska uppspaltat, professionellt och tråkigt. Men visst finns det ljusglimtar och vägen till P3-himlen är öppen.
Sedan blev det gamla Mixtapes & Cellmates sångaren Robert Svensson på Shape Up. Tonårspop i den bästa bemärkelsen. Juvenilt, äkta och fina melodier. Kunde inte bli bättre, och det är en viss kärlek att ha scenen i samma höjd som publiken.
Avslutade sedan konsertkvällen med att Jay Reatard, och det var en fantastisk avslutning. Showen blev nästan som en parodi med basistens ihärdigt headbangande, en trummis som såg ut att vara en kopia av Peter Jackson och Jay med håret framför ansiktet hela konserten. Bakom den skrikande gitarren finns fantastiska melodier och det är ingen slump att han numera ligger på Matador.
Trots mitt gnällande ser det ut att kunna bli en mycket bra festival.
No comments:
Post a Comment