The National - Brooklyns frälsare

Tänkte med tanke på att det var drygt ett år sedan (?) som bloggen skapades så kunde det kanske vara läge att även jag drog ett strå till stacken. Då jag och Christoffer har närmast klonad musiksmak så har han redan avverkat Krunegård, Joel Alme, Fleet Foxes och andra nyblivna favoriter så därför har jag valt att ägna mitt första inlägg åt en av mina husgudar, nämligen the National.

Denna Brooklyn-baserade kvintett med rötter i Ohio bildades i slutet på 90-talet av brödraparen Devendorf och Dessner med sångaren Matt Berninger i spetsen. Efter en period av uppmärksammade spelningar släpptes deras självbetitlade debutskiva 2001. Denna följdes upp av Sad Songs For Dirty Lovers 2003 där bara ablumtiteln i sig borde vara nog för skaffa en ansenlig beundrarskara. Året därefter släpptes EP:n Cherry Tree där flertalet av låtarna hade skalats ner till Berningers stämma och några akustiska gitarrer. Det var någonstans här jag började överväga att överge min ateistiska livsåskådning och när bandet släppte tredje fullängdaren Alligator 2005 var min konvertering till "Nationalism" ett faktum.

Skivan innehåller inte ett dåligt spår vilket gör det väldigt svårt att lyfta fram en enskild låt men om det är någon som lyfter sig lite över de övriga så är det All the Wine. Då sinnrika metaforer och fullknökade superlativ ändå inte kan fånga låtens känsla tänkte jag sammanfatta den med en för många säkert obegriplig liknelse, nämligen denna namnlösa genrers motsvarighet till Nas och Puff Daddy's Hate Me Now. Då det förmodligen finns ett visst behov av förtydliganden så menar jag låten du sätter på innan du skall ut och erövra klubben, kvällen, kärleken, ja världen. Ett ego-pepp av astronomiska proportioner. Somliga skulle kanske hävda att det handlar om ironi på hög nivå och således ett uttryck för exakt det motsatta men om så är fallet så tar det inte bort känslan av oövervinnerlighet. Ironi eller ej, ibland krävs det självövertygelse gränsande till självbedrägeri för att uppnå stordåd. Att inte nöja sig med en droppe utan att tömma hela bensindunken över elden.

Som ni (som fortfarande läser) kanske anat är texten minst sagt central i låten men nästan lika mycket handlar om känslan som genomsyrar den. Från den inledande ensamma gitarrslingan, vilken hela låten byggs upp kring, till Berningers spruckna stämma som för tankarna till en aningen mindre sönderrökt och mer sansad Tom Waits. Andra nämnvärda spår är bl a Mr. November, Abel och The Geese of Beverly Road.

Efter denna utvikning som, i motsats till vad jag precis utlovade, innehöll både metaforer och superlativ tänkte jag röra mig framåt i tiden, nämligen till 2007 då bandet släppte sin senaste skiva Boxer. I sin helhet påminner skivan mycket om dess föregångare men med tillägg av stråkinstrument och är utan tvekan en av fjolårets bästa skivor med låtar som Fake Empire, Mistaken for Strangers och Slow Show.

Genremässigt vet jag som sagt inte riktigt var jag ska placera bandet. Det finns en viss arenarock-känsla över deras musik typ i stil med Coldplay och U2, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om dem alls. Det har skrivits att deras musik har inslag av alt country , britt pop/rock och chamber pop men jag vet inte om den beskrivningen gör en så mycket klokare. För mig har dem ett eget fack på genrevärldens ändlösa hyllplan. När det kommer till texterna så har Berningers författarskap liknats vid Leonard Cohen's och det ligger mycket i det. En musikvärldens Jack Kerouac.

Som Teo nämner i sin festival guide så lirar the National på Way Out West i sommar. Hade själv den stora turen att få se dem två gånger förra året och det var inget mindre än storslaget. Så för er som inte redan har inhandlat en biljett, do it, och förbered er på Reverend Berningers frälsning.

Avslutningsvis, ett utdrag ur All the Wine:

I'm put together beautifully
Big wet bottle in my fist, big wet rose in my teeth
I'm a perfect piece of ass
Like every Californian
So tall I take over the street, with highbeams shining on my back
A wingspan unbelievable
I'm a festival, I'm a parade

And all the wine is all for me
And all the wine is all for me
And all the wine is all for me


/Philip

Festivalsommar

Tack som fan för senaste klubben! Antagligen publikrekord. Vet inte riktigt hur alla lyckades planka in men det var mer folk än tillåtet i lokalen. Det tycker vi om :)

Snart är terminen över, men vi återkommer till hösten med nya klubbkvällar, lägger upp datumen så fort det är bokat.
Sommaren stundar, och sommar är ju lika med festival. Ibland känns det som om man blivit för gammal för denna företeelse, men vad gör det när vi fått riktigt tunga bokningar till de svenska festivalerna. Dessutom är det ju så nice att bo i tält, dricka öl, sola och käka nudlar dagarna i ända. Här kommer en snabbguide:

Hultsfred

Rage Against the Machine

Sveriges största festival har i år lagt rabarber på Rage Against the Machine, som undertecknad inte kommer missa. Tror inte jag får fler chanser att uppleva detta legendariska band live.
I övrigt är de större namnen inga höjdare, Linkin Park, HIM och Simple Plan känns inte så hett...
Rockparty har bokat en del mindre svenska akter såsom Joel Alme (som lirar på lördagens Shape Up! här i Umeå, missa inte!), Afasi&Filthy, Familjen, Billie the Vision and the dancers, Hästpojken, Markus Krunegård (som redan släppt årets platta), Johnossi, Adam Tensta, Timo och Lazee för att droppa några. Obligatoriska gig i övrigt: Atmosphere ft. Brother Ali (levererar alltid live och nya plattan är den överlägset bästa), Cool Kids, Babyshambles (om de behagar dyka upp), Ken (legenden), Raised Fist och Sonny J.

Atmosphere

Det hade varit intressant med lite fler elektroniska akter, eller någon större hiphopakt. Paul Wall var bokad men ställde in. Börjar bli jävligt less på alla amerikanska rappare som aldrig pallar flyga över Atlanten. Skulle egentligen kolla Wu-Tang Clan på KB i Malmö den 6 juni men även här fann klanen det inte så attraktivt med en Sverigespelning och ställde in...

Arvika

Danger

Klockren festival. Om inte för musiken så för att kolla på alla gothare, synthare o annat löst folk som dyker upp i de värmländska skogarna. Dock otaktiskt att lägga evenemanget samtidigt som Roskilde...

Rex the Dog

Death Cab for Cutie, Interpol, And One, Hot Chip, Slayer, Saul Williams, M.I.A... Listan kan göras lång på alla större band de lyckats boka. Krockar också med mitt sommarjobb. Illa.
Massa intressanta elektroniska akter såsom MSTRKRFT, Danger, Surkin, Rex The Dog, Familjen, Cut Copy, Tepr, Alice in Videoland och Rigas. Dessutom Kent, Håkan, Hellacopters, Yelle (som man kan fråga sig varför inte fler bokat), Totalt Jävla Mörker (äntligen tillbaka),
Efterklang och Pacific.

Om ni har möjlighet: Åk!

Emmaboda

Justice

Favoritfestivalen med garanterat mysigast stämning och bäst väder. Plus att man får dricka öl över hela området och att man inte missar en enda konsert pga att det bara finns två scener. Lite ungt folk dock. Skitsamma. Ett av de starkaste programmen med bl.a. Justice (ni har väl sett Stress-videon alla snackar om?), Boys Noize, Raised Fist, Markus Krunegård, Soko, Stereo Total, Niccokick, Anttila, Detektivbyrån, Zeigeist, Almedal, Gentle Touch, Kocky, First Aid Kit och t.o.m. Maskinen ska bli kul att se.

Way out West

Sigur Rós

Fjolårets succé är tillbaka. Bra med festival utan tält för stadspubliken. Stoltserar i år med Franz Ferdinand, Flaming Lips, N.E.R.D, Okkervil River, Joan as Police Woman, Nick Caves sidoprojekt Grinderman (hade helst sett Nick med the Bad Seeds, aldrig riktigt uppskattat Grinderman), Iron&Wine, Sonic Youth, the National och Lightspeed Champion (nya plattan är bra, de äldre grejerna suger big time...). Personligen ser jag mest fram emot att äntligen få se Sigur Rós, kommer bli magiskt. Broder Daniel gör sin antagligen sista spelning någonsin efter Anders Göthbergs bortgång, även denna spelning har potential att bli en av de bättre. Ett gäng intressanta klubbgig i tillägg gör WoW till en höjdare.

Broder Daniel

Det var lite om vad ni inte får missa i sommar.
Kan också rekommendera lite schysst musik:

Chords - Things we do for things

Timbuks sidekick släpper sin andra soloplatta, om du gillade den första gillar du garanterat det här. Tingsek och TImbuk gästar.

Kitsune Maison vol 5

Franska Kitsune levererar som alltid högsta kvalité. Bl.a. Rex The Dog, Digitalism, M.I.A. och Alan Braxe.

Nine Inch Nails - Ghost I-IV

Trent gör fyra instrumentalplattor med sitt starkaste material någonsin. Imponerande. Intressant att han väljer att släppa sin musik i varierande prisklasser och säljer slut på lyxversionen för 3 papp på releasedagen.

Merz - Moi et mon camion

Så vackert. Lyssna och njut.

Hellacopters - Head off

Tyvärr lägger ett av Sveriges bästa liveband ner. Sista släppet blir något oväntat en coverplatta men inte mindre drag för det. Nästan inga svaga spår.

På fredag avslutar eminenta Klubb Hybris säsongen på Villan. Lasereffekter utöver det vanliga utlovas. Jag kommer dit.
Lördagens Shape Up! verkar bli nåt i hästväg. Joel Alme live och Markus Krunegård och Hästpojken i DJ-båset. Kan inte bli annat än braksuccé.

Peace!
// Teodor

När man är trött behöver man en lugn fin skiva som sakta vaggar en till sömns. Därför är dagens tips undersköna Sun Kils Moon's mästerverk April.
Efter att ha hyllats unisont med Red House Painters släppte Mark Kozelek i slutet av 2003 den första Sun Kil Moon plattan, "ghosts of the great highway". Borta var det där direkta, hjärtskärande som ändå definierade RHP. En bra skiva, men inte fantastiskt, den följdes sedan av en Modest Mouse cover-platta som knappt gjorde ngn speciellt exhalterad.
Nu är han dock tillbaka, bättre än någonsin.
Lost verses


Se även detta klipp, Townes, mannen som tillsammans med Gram, har den sorgligaste rösten i världen.

Tack för igår

Ja, då var det slut för den här gången...igen.
Först av allt, vi var inte tajta igår, men vi hade i alla fall kul! Men jag tror inte det har varit så många missöden sedan vi började spela, där bland annat spelaren dog precis när Killers satt igång, att John tjatade om att få spela en låt och till sist fick det, men så visade det sig att jag redan hade spelat den, att volymen gick upp och ned, men vad gör egentligen det, alla såg ut att ha roligt och det är fortfarande bara det som räknas. Och vi hade fantastiskt roligt!
Grämer mig fortfarande över att tiden alltid blir så knapp att man aldrig hinner spela alla låtarna man vill spela, samtidigt som man vill att alla ska ha roligt och sjunga med vill man ju introducera ny fantastisk musik som man vet att alla kommer att älska. Kan själv tycka att jag är lite feg när det gäller det där.
Beslut togs i alla fall igår att vi kommer i alla fall att köra minst en gång till nästa termin, sedan får vi se hur många ggr det blir. Vi tycker fortfarande att det är lika roligt att se folk dansa och vara glada och vi vill få tillfälle att fira 4 år i höst! Så vitt jag vet är vi den klubb som hållt på längst i Umeå just nu.

Nu tänkte jag fortsätta med lite tips såhär på lördagsförmiddagen.



Ingen får ha missat Joel Alme, a master of ceremonies är en otrolig debut, värd varenda litet hylningsord den har fått. The Queen's Corner. Spelar på Shape Up's terminsavslutning. MISSA INTE!




Markus Krunegård kan ingen ha missat, även om detta är en av årets hittills bästa skivor tänker jag inte orda mer om detta.

Fleet foxes, ett nytt sub pop under, ett 5-manna band från Seattle som drar åt samma hålls om band of horses, my morning jacket etc. De släpper sin första fullängdare 3 juni och fram till dess finns en otrolig ep, Sun Giant Ep, att lyssna på. Jag lovar att det är värt det.
White winter hymnal



Folkpopparna Noah & the Whale är ju tippat som nästa stora grej, i alla fall i den brittiska popvärlden, Laura Marling har ju varit medlem, deras debutalbum släpps i slutet av Juni, men i veckan släppte de i alla fall en ny singel, shape of my heart. Denna gången måste jag säga att hypen är sann, det är en fantastisk blandning av akustiska gitarrer, fioler och trumpeter. Längtar efter debuten.



The Radio Dept. släpper en ny Ep på Labrador om en månad, i alla fall enligt ryktena på pitchfork. En ny låt har i alla fall kommit ut på nätet, Freddie and the trojan horse. Johan Duncansson riktar lite politiskt vrede mot "vår" statsminister.

Jag tipsade för ett litet tag sedan om en gammal MGMT låt, nya skivan är okej, men inte jättebra. Singeln däremot är det, och den har säkert många hört, men lyssna ändå.
Time to pretend

The Dodos, en fantastisk duo som blandar fingerplock på gitarren med fantastiska trummor (där trummisen Logan Kroeber använder tamburiner på fötterna), det är fantastisk ljudbild som byggs upp. Bandet bildades 2006 och släppte skivan visiter för några månader sedan. Tydligen är de ett av alla dessa fantastiska band som skall lira på Way Out West i sommar också.
Red and purple


Måste ju även nämna att Electric President har släppt en ny skiva, sleep well. Efter att frontmannen, Ben Cooper, varit inblandad i Electric Presidents debut 2006 och förra årets Radical Face, så kan man inte ha annat än höga förväntningar på den här skivan. Skivan är dock inte lika bra som ngn av de två tidigare alstrerna från herr Cooper, dock är det en väldigt bra skiva, väl värd att lyssna på i repeat ett bra tag framöver.
Monsters

På Lördag gör the Facer en spelning på Scharinska, tyvärr krockar det med stans bästa klubb (förutom ZOO), UBC, men man får väl gå dit efteråt för man vill eg inte missa något av dem.
Jag såg the Facer första gången i samband med att de släppte debutskivan i Linköping för sisådär 8-9 år sedan. Kommer bara ihåg att det var fantastiskt.


Plus saker man inte bör missa i sommar, Daniel Johnston och Bonnie "Prince" Billy spelar båda i Gbg och i Sthlm i sommar!!!

Ska försöka uppdatera bloggen lite oftare i framtiden.

/Christoffer

Snart dags för sista klubben innan sommaren

Åååh, nu har vi snart hållt på i 4 år, shit vad tiden går snabbt. Sista gången innan sommaren blir 9 maj. Även om i alla fall ut flyr staden tillfälligt under ett år så verkar det som om vi skall fortsätta i höst med någon spelning då och då.
Så Passa på.
Det kommer att bli fantastiskt!!!

Open sammanfattningsvis

Då var årets festival över. Måste säga att jag är klart positivt överraskad. Det var många av artisterna som verkligen levererade. Att man som vanligt då inte lyckas se allt man har tänkt utan mer ölen som lockar som vanligt är en annan sak.

Vad kan vi säga om Open då?

Torsdagen startade med Vapnet, som gjorde en tråkig ganska dålig spelning. De lyckades dock med att leverera en av festivalens bästa citat när de sa "nu ska vi spela den låt ni vill höra näst mest efter kalla mig" och sedan inte kör kalla mig... Det är ju faktiskt jätteroligt, men ändå är kalla mig den enda riktigt bra låten.

Niccokick var Torsdagens klart bästa. Det var energiskt, visst kan jag hålla med om att det kanske blev lite tjatigt, men det sprudlade om dem på scen och låtmaterialet är hit på hit. De borde ha en större publik än vad de har.



Hästpojken är ju svensk dekadens in it's finest. Sångaren Martin var ju i alla fall mycket nyktrare än jag någonsin sett honom på scen, och det kändes som att låtar som Caligula verkligen lyfte, medan de verkligen slarvade bort Shane McGowen, tyvärr. Ljusglimtarna är dock alldeles för få, men det är mer för materialet inte är så bra.


Den roligaste överraskningen på torsdagen var PYT. Säg vad man vill om att spela på sexualitet men... alla fall det var sjukt dansant och kul att det var sånt bra tryck på TC. Detta kommer med all säkerhet slå stort.

Familjen kör sitt vanliga race, det är bra men det känns som låtarna har spelats några gånger för mycket och att det låter lite för samma. Att Johan Karlsson har en grym scennärvaro och Tillianders kulisser ramar in det gör det i och för sig inte så mycket för ingen kan stå still.

Fredagen skulle ju börja med Perishers för egen del, men att hänga på dörrarna klockan 8 var det ingen som ville så varken Perishers eller Kleerup sågs, men efter vad som sagts så var det ingen miss.
Istället kom jag lagom till festivalens bästa spelning, Anna Järvinen. Skivan är ju lysande men live växte materialet ännu mer. Bandet är så tajt och det bara brinner av scennärvaro och "feeling".


Efter den konserten kändes kvällen redan fulländad, men det fortsatte med att jag missade en förkyld Laura Marlin då hon inte kunde spela så länge. Hann med en snabb titt på the Kills och kunde verkligen komma ihåg varför jag inte tycker om dem...
Istället ägnades det en hel del tid i Freja för att dansa till underbara Happy Nation.





Sist ut var otroligt charmiga Los Campesinos!. Konserten kanske var aningens för lång, men sångarens scennärvaro och energi smittade av sig på den lilla publik som hade samlats. Synd för de förtjänade så mycket mer.



Lördagens inställda Marit Bergman gjorde faktiskt inte så mycket tror jag. Det blev ett bättre schema där man fick se Those Dancing Days efter El Perro.
Those dancing days har lite kvar innan de når fram, det är gulligt och charmigt, men jag vet inte om man kan kalla det så bra tyvärr..

Istället var det Lykke Li som stod för en fantastisk spelning. Med en frenetisk lars Skoglund på trummor intog hon Iduns scen som om det var det mest självklara i världen.


Dock såg jag inte färdigt hela konserten utan flyttade mig till Äpplet för att se Johnossi och det kan sägas att de verkligen lever upp till sitt rykte som ett fantastiskt liveband. Svetten och energin sprutar från scen. Det är en maffig ljudbild av endast trummor och en gitarr. Lite roligt att tänka hur mycket som har kommit ut ur det där BD, Håkan Hellström etc Gbg-racet (gitarristen var hans om ersatte Timo hos Håkan).


Avslutade med att se lite på Pascific, väldigt väldigt kompetent, franskt och bra, men det var ärligt talat ganska tråkigt. Istället kom jag ned precis lagom för att se Adam Tensta spränga alla gränser på Äpplets scen. Han fullkomligt hade hela Äpplet i sin hand, det var fantastiskt att se den glädjen, det energin, den frenesin på scen och hela Äpplet fullkomligt älskade honom tillbaka.

Sammanfattningsvis en väldigt rolig festival.

Måste bara säga att jag precis upptäckt att Vk har haft club-bloggar. Det är sjukt roligt att läsa det där. Känns som vissa kanske tar sig själv på lite för stor allvar, att vissa har hybris över sin egen förmåga. Indie är att bjuda in alla, alla är välkomna, att bara försöka spela nya låtar och saker som är "rätt" och som inte alla på dansgolvet har hört för att det är tufft, känns ganska förlegat. Att spela skivor skall vara för att roa andra och sig själv, inte en slags onani att man har stenkoll på musik, det kan man få utlopp för på andra sätt. Jag är glad att det finns så pass många klubbar i Umeå numera. Bäst, förutom Zoo givetvis, är klart UBC som verkligen har stenkoll, utan att det någonsin blir dåligt. Shape up har även de ett bra utbud, Att andra sedan tror sig förstå sig på saker är mest ett skämt, läs vk förstår ni vad jag menar...

Until next time, då blir det lite mer tips.

PS. dagens låt är givetvis kär i en ängel med håkan tillsammans med en gammal klassiker, love always remains med MGMT.
Även den här Fred Falke remixen av Golden Cage är gryyyym.

/C

Ume Open Special

Först vill jag tacka alla som var på senaste klubben, sjukt roligt hade vi i alla fall och hoppas ni hade det med!

Då var det inte långt kvar till årets Ume Open, så tänkte att vi kunde ha en liten Ume Open-special. Här kommer banden som är värda att kolla upp. De med fet stil skall man inte missa.



Torsdag
Torsdage brukar vara den dag som är den mest intressanta då det är lite mindre, men ändå bra band som får spela. I år är det lite sämre faktiskt.

Familjen
Dansmusik på skånska som ingen kan ha undgått. Det snurrar i min skalle var en av förra årets bästa låtar och med Tilliander med sig på scen kan det inte bli annat än dans dans dans.
Hög luft (the field remix)

Hästpojken
Ok, det kanske är det sämsta bandnamnet på bra länge. Gamla Bad Cash-sångaren och trummisen från BD gör slamrig pop/rock från Gbg. Det låter både från Bad Cash och BD i musiken och det handlar som vanligt om utanförskap och så vidare... Jag vaknar, känner mig trött och till och med lite full, taget ur vilken Bukowskiroman som helst.




Niccokick
Indiebandet som slog igenom med sitt debutalbum med en mängd riktigt trallvänliga låtar. Vet att både Phille och Teo håller dem högt inom indiesverige, jag är själv fortfarande lite mer tveksam, men visst det är ju klart bra drag och fyllt med rock n' roll klischéer såsom "give me sex! give me drug! give me rock n' roll!". Nya skivan är inte lika dragig, dock är den senaste singeln en typisk Niccokick låt, the Poet


PYT
Detta var en ganska trevlig överraskning, Fredrik från Le Sports nya konstellation. Det är svalt med liknande influenser.
Who do you think you are?


Vapnet
Ex-Östersundarna som slog igenom med kalla mig. Raka, naiva texter och mjuka melodier.
Tar tillbaka det

Släpper snart ett nytt album "döda fallet"




Fredag
Det här ser ut som den dagen man skall satsa på om man vill se bra musik, kul för oftast brukar fredagen vara ganska tråkig.

Anna Järvinen

ser detta nästan som festivalens höjdpunkt. Släppte en av förra årets absolut bästa skivor och låte kom hem är en av de bästa låtarna. Före detta Granadasångerska som enigt hyllats av alla kritiker.
Ps.tjörn
Götgatan
Och den underbara covern tillsammans med säkert!
För varje hjärtslag

Kleerup m gäster

Ingen kan väl nästan ha undgått every heartbeat. Den här remixen är ännu bättre with every heartbeat (Corenell remix).
Alltid spännande med hemliga gäster och med tanke på vilka han har arbetat med kan detta bli en jäkligt rolig spelning.

Laura Marlin

De som läser bloggen vet ju att jag är ganska förtjust i singersongwriters... Detta är den nya, blott 18 år gammal och har precis släppt sin nya skiva, "Alas, I cannot swim" som har influenser av Dylan, Mitchell och Young. Till skillnad från de andra unga tjejerna från London som kommer nu (läs Kate Nash etc) är detta mer avskalat och hon har mycket mer pondus i sin röst. En trevlig överraskning detta. Okej, skivan är väl inte superduper, men om hon kan ta avstamp från det hon redan åstadkommit så tror jag att vi i framtiden har en riktig stjärna i Laura M.
Ghosts
New romantic
Tap at my window
Night Terror

Los Campesinos!

Detta är ju en gammal Zoo-favorit, sju personer starkt band med allsångvänliga sånger och handklapp. Ska bli kul och se om de kan förmedla den där lyckliga känslan som finns i deras sånger på scen. Skivan som släpptes i slutet av februari var precis så bra som jag hade hoppats.

broken heartbeats sounds like breakbeats
You! Me! Dancing!
Don't tell me to do the maths
We throw parties, you throw knifes

Pascal
Kan snabbt sammanfattas som skramlig pop, eller som Lennart Persson skriver i nya Sonic "det här är bara sketen rock n' roll. Och jag gillar det." Sedan gav han skivan en 9:a i betyg. Jovisst, se om det inte krockar med något annat...

Längtar efter dig

The Perishers

Mycket har hänt sedan de släppte sin första skiva innan jag flyttade upp till Umeå. Det var nästan det enda jag visste om Ume, de och refused, men perishers var mer min melodi. Nu har 6 år gått och jag har lyckats med konststycket att inte ha sett dem en enda gång under de här åren, jag har sett sidoprojekt och tom någon i bandets lillebrors gamla band. Numera kan man höra dem i var och vartannat avsnitt av One Tree Hill, Grey's Anatomy, Gossip Girl etc.
De har även utvecklats enormt, men samtidigt inte för mycket. Är helt övertygad om att det kommer bli en av festivalens höjdpunkter.

Trouble sleeping

Lördag

Adam Tensta
Mha Addeboy vs Cliff har han fått alla att dansa till sin nya form av dans/hip hop. Kommer antagligen bli ruggigt svänigt. Så om man inte är för trött och vill fortsätta dansa.

My Cool (Al Azif vs. Adam Tensta feat. Dr. Alban)
grym

Christian Kjellvander
Ok, kanske inte kommer att vara den mest överraskningsfyllda konserten, men man vet vad man får. Jag har ännu inte blivit helt övertygad av honom som soloartist, älskade Loosegoats och Songs of Soil, men själv blir det inte lika bra.
Poppies and peonies
Homeward rolling soldier


El Perro Del Mar
För andra gången kommer hon till Ume Open, denna fantastiska röst. Visst är det bra, även om man önskar kanske lite mer variation i texterna, Som vanligt hålls kompositioner inom strikta ramar, det kretsar i de flesta fall kring en melodislinga och en kort textrad.... Live är hon än bättre än på skiva, och eftersom nya skivan är fantastiskt bra så kommer detta vara något som man inte vill missa...
coming down the hill
From the valley to the stars

Pacific!
Denna göteborgsduo som hela världen slåss för kommer till Open. Detta är något man inte får missa, det är romantik, synthar, electro och en fantastisk känsla för melodier. Det är dans men ändå inte. Underbart bara
Hot Lips
sunset blvd
Number one

Those Dancing Days
De har inte ens gått ut gymnasiet, men deras energistinna indiepop går det inte att värja sig mot. Debutallbumet skall snart släppas, men redan har de turnerat riket runt och blivit mer hajpade än ngt annat band.
hitten
Tasty boy

På lördagen spelar även Lykke Li (som har en fin låt i tonight, men annars ger jag inte så mycket för skivan), Marit Bergman (kommer garantera vara en rolig spelning, men inte så upphetsande), Timo (som jag tycker aldrig skulle lämnat Håkan, han har inte material att stå på egna ben), Johnossi (som skall vara ett fantastiskt liveband, men inget som tilltalar mig...)

Där har ni vad som skall ses. Men som vanligt kommer man väl befinna sig mestadels i baren på Freja och lyssna på skön musik där, dansa och dricka några öl för att vänta på den beryktade efterfesten.

Ses om ett par veckor då!

/Christoffer