100 skivor del 2

4. Bruce Springsteen "Born to Run" [Columbia Records 1975]

Det går inte att undgå att ha med "the boss" på den här listan. Om sanningen skall fram kan det nog hända att det kommer mer än en skiva...

Detta var Springsteens tredje skiva, och trots att de två tidigare hade fått bra recensioner hade de inte sålt speciellt bra. Skivbolaget hade ställt ett ultimatum, gör en succéskiva eller få kicken. Skivan spelades in under 4 långa månader, dokumentären som släpptes i samband med 30-års jubileumet visar vilken intensitet och frustration som låg bakom inspelningen.
Skivan är bara 8 spår lång, varenda spår är näst intill perfekt. Skivan är en milstolpe. Låtar som Thunder Road, Born to Run, Jungleland ja alla spår är tidlösa. Bruce blandar Dylan, Phil Spector, Jack Kerouac, Roy Orbison och Van Morrison i en underbar blandning.

“There were ghosts in the eyes of all the boys you sent awayThey haunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out ChevroletsThey scream your name at night in the streetyour graduation gown lies in rags at their feet and in the lonely cool before dawn you hear their engines roaring onbut when you get to the porch they're gone on the windSo Mary climb in it's a town full of losersAnd I'm pullin' out of here to win”

5. Neil Young "Harvest" [Reprise 1972]

Detta är faktiskt det bäst säljande albumet från det här året och innehåller listettan "heart of gold". Många av låtarna kom fram genom att Young hade en ryggskada och kunde inte stå upp och spela sin elektriska gitarr, istället fick han sitta och spela.
Mitt första minne av den här skivan var ändå ganska sent, David (ex club zoo) introducerade den för mig en av de första gångerna vi lärde känna varandra för nästan 10 år sedan. Sedan dess var jag fast. Det är country, men ändå inte. Det är rock, men så mycket mer. Det är vackert, storslaget, samtidigt naket och avskalat. Även om kanske "heart of gold" är den mest kända låten (och kanske den låt som de flesta förknippar med Young, förutom "rockin in a free world") så finns det många andra underbara guldkorn på den här skivan.
Den börjar med "out on the weekend" med sitt lunkande countrydoftande sväng och sedan kan man inte sluta lyssna, "a man needs a maid", hyllningen till sin dåvarande flickvän Carrie Snodgress som gav upp sin skådespelarkarriär för att ta hand om deras barn som föddes med en CP-skada, till mer driviga "alabama". Min favoritlåt på den här skivan är ändå "Old man" som skrevs åt mannen som hade hand om Neil Youngs ranch som han köpte två år tidigare.



6. Bob Dylan "Blood on the tracks" [Columbia Records 1975]

Detta är det 15 studioalbumet som Dylan släppte. Detta albumet kallas allt som oftast som skilsmässoalbumet även om Dylan förnekar att något är självupplevt. Texterna handlar om kärlek, ensamhet och hjärtesorg och ses av de flesta s/s som en måttstock på hur man skall skriva låtar från hjärtat.
Personligen tycker jag att detta är Dylans mästerverk, visst har en del av de andra av hans skivor starkare låtar, men helheten i detta album är oslagbart. Och texterna, dessa texter. Smärtan i ensamheten som i "you're a big girl now"
'I'm going out of my mind, oh, oh, With a pain that stops and starts Like a corkscrew to my heart Ever since we've been apart',
eller bitter som i "idiot wind"
'Idiot wind, blowing every time you move your teeth, You're an idiot, babe. It's a wonder that you still know how to breathe'
eller den här saknaden

'If you see her, say hello, she might be in Tangier
She left here last early spring, is livin' there, I hear
Say for me that I'm all right though things get kind of slow
She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so.

We had a falling-out, like lovers often will
And to think of how she left that night, it still brings me a chill
And though our separation, it pierced me to the heart
She still lives inside of me, we've never been apart.

If you get close to her, kiss her once for me
I always have respected her for busting out and gettin' free
Oh, whatever makes her happy, I won't stand in the way
Though the bitter taste still lingers on from the night I tried to make her stay'.

/Christoffer

UBC ft Club Zoo på lördag!

Vi närmar oss höstens stora klubbhändelse. På lördag backar vi upp UBC under deras höstpremiär på Scharinska. 21-02, 20 år, 60 spänn. Kom dit och kom i tid. Kommer utan tvekan att bli en fantastisk kväll och vi är peppade till tusen.

På Facebook

Shape Up drar hit Shout out Louds på fredag. Händer alldeles för lite i konsert-Umeå, så detta är tveklöst ett initiativ som bör stöttas. Ska bli riktigt kul!

Missa inte P3 Pops summering av ett av Sveriges viktigaste popband: Broder Daniel. Högerklicka och spara mål som.

Broder Daniel - Del 1

Broder Daniel - Del 2

Vi ses på lördag! Maila som vanligt låtönskningar till klubbzoo@gmail.com.

Kärlek

/Teodor

100 album du måste äga samt älska del 1 (1-3)

Satt och pratade med min flickvän om vilka skivor som man måste äga på något sätt, cd, lp nedladdad, whatever, och hon tyckte då att jag måste skriva ned 100 skivor som man måste älska och på ngt sätt äga. Och det var bra mycket svårare än jag trodde. Visst är det lätt att skriva upp 100 album som är bra, 100 album som är fantastiska, men just när det bli begränsat till 100 album. Det är få artister som då kan få mer än ett album, samtidigt är ett album jag älskade som kärlekssuktande 20-åring lika bra nu, eller är årets bästa skiva tillräckligt bra för att få komma in på den här listan. Och ska jag börja med de mest självklara? Samtidigt är det ju inte en lista på de 100 bästa skivorna, men det är 100 skivor som jag har älskat och tycker att andra också skall tycka om.
Det här med listor är kanske en killgrej (inte alls säkert att det är så, så rätta mig om jag har fel), och lite high fidelity-varning på det här men här goes ändå.

Det kommer som ni förstår bli en lång följetång utan inbördes ranking...


1. Arab Strap "Philophobia", [Chemical Underground 1998]
Arab Strap / arəb strap / noun. 1 leather and steel cock-ring used to sustain erections. 2 musical duo from Falkirk, Scotland, renowned for being mis- erable.
Thank you for listening and good bye
Så här står det numera på nedlagda Arab Straps hemsida. De debuterade 1996 med fullängdaren "the week never starts round here" och två år senare kom det, i min mening, det stora mästerverket. Arab Strap bestod av Aidan Moffat, sångare eller snarare talare, och musikern Malcolm Middleton, den senare som har släppt bättre och bättre soloskivor de senaste åren. Egentligen har det aldrig varit texter om saker och ting, utan mer bara tonsatta berättelser om vad som hänt dagen innan. Moffatt berättar saker som man själv tänkt, eller i bästa fall lyckats undvika att tänka, för även om musiken är kall, hård, melodiös och skrämmande har det ändå alltid handlat om texterna som framförts på den bredaste skotskan. Philophobia är den bästa diktsamling jag någonsin läst, den mest ärliga och brutala sanningen. Det handlade om dåligt sex och svartsjuka, mer sex och ännu mer svartsjuka och mörka tankar. Som käre Lokko en gång sa, i Arab Straps värld har man inte sex - man knullar. I Arab Straps värld dricker man inte sprit - man super. Philophobia betyder fear of love (hittade inget bra svensk ord), vilket stämmer väldigt bra överens med innehållet. Skivans storhet är, som ni förstår, texterna, men samtidgt är det även ett musikaliskt mästerverk. Arab Strap upplöstes 2006, men Malcolm Middletons soloskivor håller extremt hög klass.
"My favourite muse"

"I pulled the ex last night, and it felt weird to feel her up again. Knickers down and bra cast as if the past had not passed. And she bought the drinks all night, that's okay, now she's got a job. Her generosity - my curse. She even let me keep her purse. But I couldn't get it up - too much to drink, too much to say. She picked her clothes up off the floor and promptly headed for the door. I was just trying to use my favourite muse. I don't think I could ever want her back, I'm just making sure she's still capable of being slack. And she's got trouble with her boyfriend now. I always said he was a prick. I told her from the very start, when she almost broke my heart. And my room's a mess this morning. She left her fag-ends floating in a glass. I didn't try and make her stay. I doubt she would have anyway. I was just trying to use my favourite muse. It's nice to see she's still slack. I could never want her back."


2. Neutral Milk Hotel "In the Aeroplane Over the Sea" [Merge 1998]
Neutral Milk Hotel var egentligen Jeff Magnum tillsammans med olika musiker och var från början en del av the Elephant Six Recording Co från Athens, Georgia. Debuten On Avery Island släpptes 96 på Merge Records med hjälp av medlemmar från bl.a. Apples in Stereo. Efter debuten blev Neutral Milk Hotel ett mer genuint band och flyttade till Ahens, GA, var Elephant 6 Rec. Co. hade börjat ta form på riktigt. Där spelade de in uppföljaren, "In the Aeroplane Over the Sea", som baseras på reflektioner och det vackra i Anne Franks hemska öde. Skivan fick ett ganska massivt genomslagskraft inom indiesvängen på slutet av 90-talet och efter ett intensivt turnerande sa bandet helt plötsligt stopp till allt. Även om bandet aldrig officiellt har lösts upp finns det i princip inga livstecken från det. Skivan i sig är ett mästerverk från första tonen med akustiska gitarrer och blås som ger ett vackert och fantastiskt intryck.


3. the Jam "all mod cons" [Polydor 1978]
Lite anglofil som man ändå är känns detta som en självklar skiva. Då jag kommer från en liten stad utan något som helst utbud av skivaffärer, märk skivaffärer när jag var ung kunde man inte ladda ner saker, var alltid jakten på skivor stor. Min första the Jam skiva var inte denna utan en greatest hits-skiva som jag köpte när jag inte hittade den här skivan. Därefter var jag fast. The Jam var en trio, där de flesta låtarna skrevs av Paul Weller. Detta var gruppens tredje album och det var här de fann sitt rätta jag och lade grunden till hur britpop skulle låta (och se ut) än idag.

Way out West..igen

Då var det mer min tur att blogga lite snabbt om Way out West. Bokningarna var av världsklass, vädret var okej, Gbg är alltid Gbg, trevligt med lite äldre klientel, inga fulla ungdomar som slåss och bra stämning.

Tor:
Mötte upp Philip och for och såg Four Tet samt Kleerup som en bisak. Tyvärr var Four Tet försenat så kvällen startade med Kleerup. Visst har han lite svängiga låtar, men det hela blir väldigt clownartat ändå. Istället var det som väntat Four Tet som levererade. Han har bytt ut sitt lite mer chillade sound mot tyngre technomattor, vilket bara är positivt. Lokalen och publiken var dock fel för honom, men om man tittar på musiken var det underbart.

Fre:
Iron & Wine gör en bra spelning, gillar honom lite mer avskalad samt hade varit önskvärt med lite mer från de tidigare skivorna. Låtarna svävade ut i 8-minuters epos med jammande, i vissa fall var det underbart, i andra mindre bra. Men en helt okej konsert av ett av de jag såg fram emot mest.
the Sonics i Slottsskogen är stort. Viss del av rivet är borta i rösten, och de ser ut som gamla bilförsäljare. Kommer på mig själv att jag allt som oftast tänker på dem som ett bra coverband. Kanske inte ett jättepositivt betyg, men det är ändå så fruktansvärt häftigt med the sonics i slottskogen.


Okkervil River är ett av mina favoritband, med skivor som the stage names, black sheep boy etc i bagaget. De gör också festivalens i särklass bästa spelning. Will Sheff är helt underbar på scen och de har den mest engagerade trummisen samt de spelar nästan alla favoritlåtar, saknar eg endast Westfall och Last Lovesong for now. Bandet ser även ut att gilla publiken och det är underbart när de avslutar med en fantastisk liveversion av for real.
Nästa konsert, även denna i tältet, var the National. Det första som slår mig är hur alldagliga de verkligen ser ut och när konserten startar hur psykiskt nedbruten sångaren Matt Berninger ser ut. Tycker att det saknas lite av den nerv och spänning som faktiskt infinner sig på skivorna. Gissningsvis är det för att jag byggt upp så stora förväntningar på konserten som en känsla av viss besvikelse infinner sig, för det är en otrolig spelning som de egentligen gör och under avslutande Mr.November står jag bara och gapar och skriker med i varje liten textrad.
Sigur Rós gör en vacker spelning, det är finstämt, bra ljud och en vacker ljusshow.
Sista konserten i Slottskogen på fredagen var Broder Daniel med en massa pandatjejer gråtandes längst fram. Det var 6:e gången jag såg BD live och jag måste säga att detta var nog den gång som musiken lät bäst, mycket tack vare Mattias Bärjed från Soundtrack och Adam från Hästpojken på gitarr som gav bandet ett mycket renare sound och en stadga som de aldrig har haft innan. Och det är just detta som är problemet, för detta var nog den sämsta BD-spelningen jag varit på. Man kan aldrig ta ifrån BD inflytandet som de har haft på svenskt musikliv, och den följetång med kaos och droger som korsat deras väg. Tyvärr har jag nog växt ifrån dem för längesedan, men det var ändå ett värdigt avslut, och jag hoppas att det var ett avslut.

Lör:
Fleet Foxes, de stora skäggen från Seattle med en av de mest hypade skivorna i bagaget, kom med sångaren Robin Pecknold i spetsen och genomförde en underbar spelning. Det var vackert, harmoniskt och svängigt, allt på en och samma gång. Om ni inte har upptäckt dem än, måste ni göra det nu. Och det är häftigt att se ungdomarna halsa coca cola istället för öl/sprit på scen...
Håkan Hellström. I Göteborg. Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende i alla fall.

Missade tyvärr Flaming Lips när de var i Sverige senast, men den här gången var jag där och fick tom ta på bubblan. Det är hela the flaming lips experience med konfettiregn, teletubbies, grälla ljusshower etc. Jag är ett stort fan av deras psykadeliska punksymfonier, ffa musiken från Soft bulletin samt Yoshimi-skivorna. Det är dock synd att publiken inte riktigt bjuder till trots ihärdiga försök från scen.
Neil Young är en av de största artisterna som finns. Visst kan jag tycka att det blir lite enformigt med gnällande elgitarrer, men när 62-årige Young tar fram sin akustiska gitarr och bla spelar heart of gold känns det som om tiden står stilla. Neil Young är som allra bäst just då, i de ögonblicken som leder tillbaka till Harvest.
Avslutade kvällen med att se Hederos Hellberg i Annedalskyrkan, finstämt med piano, munspel och fantastiska covers på underbara låtar. Sedan var festivalen slut

5 Zoo:
Okkervil River
4 Zoo:
National, Flaming Lips, Fleet Foxes, Neil Young, Håkan Hellström
3 Zoo:
Iron & Wine, Four Tet, Hederos Hellberg, Sonics,
2 Zoo:
Broder Daniel
1 Zoo:
Kleerup

Way Out West

Hemkommen från en fantastisk festival i Götet, Way out West imponerade med årets bokningar. Hur var konserterna då?



Torsdagen innehöll en rad intressanta klubbar. Jag skippade Kleerup och Four Tet (som Philip var riktigt nöjd med) till förmån för Petters 10-årsjubileum på Trädgårn. Efter att ha köat alldeles för länge fick jag uppleva en helt fantastisk konsert, med ALLA tänkbara gästartister. Bäst var när Looptroop backade upp på en aldrig tidigare framförd Topp Doggz (från Redlinesamlingen den Svenska Underjorden). Sjukt bra kväll.

Fredagen inleddes med en fantastiskt Kjellvander, inte sett honom så bra tidigare. Iron&Wine var en stor besvikelse, alldeles för utflippat och psykedeliskt, trist. Gick till kenyanerna i Kenge Kenge som skapade sjukt drag, väldigt intressant bokning f.ö. Mando Diao levererade som vanligt. Looptroop hade festivalens sämsta ljud, bara bas. Att deras konsert var i princip identisk med giget på Hultsfred i juni gjorde inte saken bättre, ganska trist... Franz Ferdinand var sjukt bra, Okkervil River likaså. Sonic Youth är faktiskt skit. Likaså Grinderman, fast de har åtminstone schyssta skägg. Helt värdelös musik dock. The National gjorde en fantastisk spelning, kommer nog slå stort när som helst.
Sigur Rós gjorde festivalens bästa spelning med underbart ljud och imponerade ljusshow. Den timmen gick hur fort som helst. Riktigt bra. Broder Daniel fick avsluta min torsdagskväll med en stark sista spelning. Skoj att se alla gråtande pandabrudar med. Ska bli intressant att höra Henrik Berggrens sologrejer. Läste också att bandets story ska filmas, klippningen pågår i detta nu...

Lördag: Joan as Police Woman missades, alldeles för tidigt. Hörde dock att det var bra. José är stabil, men lite tråkig. Kelis var kass, verkligen helt värdelös. Drog o köpte öl tills NERD gick på, efter Sigur Rós den bästa spelningen, sjukt bra drag, o Pharrell fokuserade på musiken istället för brudarna för en gångs skull. Riktigt stark avslutning med Lapdance, Rockstar och She wants to move, samt Seven Nation Army (som av outgrundlig anledning blivit någon sorts fotbolls-skrålvisa?).
Fleet Foxes var lika bra som väntat, hoppas att dessa slår lika hårt som National. Lil' Kim var sen men över förväntan levererade hon ett bra spelning, hon är verkligen kort. Håkan var Håkan. Flaming Lips var efter Iron&Wine den största besvikelsen. De kan verkligen det visuella och scenshowen i övrigt, men musiken är inte mycket att hurra för. Drog till Booka Shade som fyllt tältet och pumpade sin minimalistiska techno över de dansande massorna, de såg ut att ha riktigt roligt och man kunde inte stå still. Sjukt bra. Neil Young är inte bra. Punkt.
Vad kan bli bättre till nästa år? Kanske lite mindre rutinbokningar som Mando Diao, Sahara Hotnights, Caesars (!) och Looptroop. Det finns uppenbarligen en publik i Götet som är intresserad av annat än de tyngsta namnen (var i princip fullt på alla konserter). Någon större elektronisk akt i stil med Daft Punk vore klockrent. Fler entréer och billigare öl med mindre köer. Bättre ljud. Är dock sjukt nöjd med årets WoW, kommer bli ännu bättre nästa år.

Den 13 september startar klubbhösten på riktigt i Umeå. Klubb Zoo backar upp Umeås finest Beat Collective som nu flyttat till Scharinska. Vi levererar i källaren det bästa inom rock och pop åt indiesvänghållet, och dessutom lite elektroniskt... Missa heller inte Shout out Louds på Shape Up dagen innan, alltså 12 september, blir nog en riktigt bra kväll!

Peace
/Teo

The National - Brooklyns frälsare

Tänkte med tanke på att det var drygt ett år sedan (?) som bloggen skapades så kunde det kanske vara läge att även jag drog ett strå till stacken. Då jag och Christoffer har närmast klonad musiksmak så har han redan avverkat Krunegård, Joel Alme, Fleet Foxes och andra nyblivna favoriter så därför har jag valt att ägna mitt första inlägg åt en av mina husgudar, nämligen the National.

Denna Brooklyn-baserade kvintett med rötter i Ohio bildades i slutet på 90-talet av brödraparen Devendorf och Dessner med sångaren Matt Berninger i spetsen. Efter en period av uppmärksammade spelningar släpptes deras självbetitlade debutskiva 2001. Denna följdes upp av Sad Songs For Dirty Lovers 2003 där bara ablumtiteln i sig borde vara nog för skaffa en ansenlig beundrarskara. Året därefter släpptes EP:n Cherry Tree där flertalet av låtarna hade skalats ner till Berningers stämma och några akustiska gitarrer. Det var någonstans här jag började överväga att överge min ateistiska livsåskådning och när bandet släppte tredje fullängdaren Alligator 2005 var min konvertering till "Nationalism" ett faktum.

Skivan innehåller inte ett dåligt spår vilket gör det väldigt svårt att lyfta fram en enskild låt men om det är någon som lyfter sig lite över de övriga så är det All the Wine. Då sinnrika metaforer och fullknökade superlativ ändå inte kan fånga låtens känsla tänkte jag sammanfatta den med en för många säkert obegriplig liknelse, nämligen denna namnlösa genrers motsvarighet till Nas och Puff Daddy's Hate Me Now. Då det förmodligen finns ett visst behov av förtydliganden så menar jag låten du sätter på innan du skall ut och erövra klubben, kvällen, kärleken, ja världen. Ett ego-pepp av astronomiska proportioner. Somliga skulle kanske hävda att det handlar om ironi på hög nivå och således ett uttryck för exakt det motsatta men om så är fallet så tar det inte bort känslan av oövervinnerlighet. Ironi eller ej, ibland krävs det självövertygelse gränsande till självbedrägeri för att uppnå stordåd. Att inte nöja sig med en droppe utan att tömma hela bensindunken över elden.

Som ni (som fortfarande läser) kanske anat är texten minst sagt central i låten men nästan lika mycket handlar om känslan som genomsyrar den. Från den inledande ensamma gitarrslingan, vilken hela låten byggs upp kring, till Berningers spruckna stämma som för tankarna till en aningen mindre sönderrökt och mer sansad Tom Waits. Andra nämnvärda spår är bl a Mr. November, Abel och The Geese of Beverly Road.

Efter denna utvikning som, i motsats till vad jag precis utlovade, innehöll både metaforer och superlativ tänkte jag röra mig framåt i tiden, nämligen till 2007 då bandet släppte sin senaste skiva Boxer. I sin helhet påminner skivan mycket om dess föregångare men med tillägg av stråkinstrument och är utan tvekan en av fjolårets bästa skivor med låtar som Fake Empire, Mistaken for Strangers och Slow Show.

Genremässigt vet jag som sagt inte riktigt var jag ska placera bandet. Det finns en viss arenarock-känsla över deras musik typ i stil med Coldplay och U2, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om dem alls. Det har skrivits att deras musik har inslag av alt country , britt pop/rock och chamber pop men jag vet inte om den beskrivningen gör en så mycket klokare. För mig har dem ett eget fack på genrevärldens ändlösa hyllplan. När det kommer till texterna så har Berningers författarskap liknats vid Leonard Cohen's och det ligger mycket i det. En musikvärldens Jack Kerouac.

Som Teo nämner i sin festival guide så lirar the National på Way Out West i sommar. Hade själv den stora turen att få se dem två gånger förra året och det var inget mindre än storslaget. Så för er som inte redan har inhandlat en biljett, do it, och förbered er på Reverend Berningers frälsning.

Avslutningsvis, ett utdrag ur All the Wine:

I'm put together beautifully
Big wet bottle in my fist, big wet rose in my teeth
I'm a perfect piece of ass
Like every Californian
So tall I take over the street, with highbeams shining on my back
A wingspan unbelievable
I'm a festival, I'm a parade

And all the wine is all for me
And all the wine is all for me
And all the wine is all for me


/Philip

Festivalsommar

Tack som fan för senaste klubben! Antagligen publikrekord. Vet inte riktigt hur alla lyckades planka in men det var mer folk än tillåtet i lokalen. Det tycker vi om :)

Snart är terminen över, men vi återkommer till hösten med nya klubbkvällar, lägger upp datumen så fort det är bokat.
Sommaren stundar, och sommar är ju lika med festival. Ibland känns det som om man blivit för gammal för denna företeelse, men vad gör det när vi fått riktigt tunga bokningar till de svenska festivalerna. Dessutom är det ju så nice att bo i tält, dricka öl, sola och käka nudlar dagarna i ända. Här kommer en snabbguide:

Hultsfred

Rage Against the Machine

Sveriges största festival har i år lagt rabarber på Rage Against the Machine, som undertecknad inte kommer missa. Tror inte jag får fler chanser att uppleva detta legendariska band live.
I övrigt är de större namnen inga höjdare, Linkin Park, HIM och Simple Plan känns inte så hett...
Rockparty har bokat en del mindre svenska akter såsom Joel Alme (som lirar på lördagens Shape Up! här i Umeå, missa inte!), Afasi&Filthy, Familjen, Billie the Vision and the dancers, Hästpojken, Markus Krunegård (som redan släppt årets platta), Johnossi, Adam Tensta, Timo och Lazee för att droppa några. Obligatoriska gig i övrigt: Atmosphere ft. Brother Ali (levererar alltid live och nya plattan är den överlägset bästa), Cool Kids, Babyshambles (om de behagar dyka upp), Ken (legenden), Raised Fist och Sonny J.

Atmosphere

Det hade varit intressant med lite fler elektroniska akter, eller någon större hiphopakt. Paul Wall var bokad men ställde in. Börjar bli jävligt less på alla amerikanska rappare som aldrig pallar flyga över Atlanten. Skulle egentligen kolla Wu-Tang Clan på KB i Malmö den 6 juni men även här fann klanen det inte så attraktivt med en Sverigespelning och ställde in...

Arvika

Danger

Klockren festival. Om inte för musiken så för att kolla på alla gothare, synthare o annat löst folk som dyker upp i de värmländska skogarna. Dock otaktiskt att lägga evenemanget samtidigt som Roskilde...

Rex the Dog

Death Cab for Cutie, Interpol, And One, Hot Chip, Slayer, Saul Williams, M.I.A... Listan kan göras lång på alla större band de lyckats boka. Krockar också med mitt sommarjobb. Illa.
Massa intressanta elektroniska akter såsom MSTRKRFT, Danger, Surkin, Rex The Dog, Familjen, Cut Copy, Tepr, Alice in Videoland och Rigas. Dessutom Kent, Håkan, Hellacopters, Yelle (som man kan fråga sig varför inte fler bokat), Totalt Jävla Mörker (äntligen tillbaka),
Efterklang och Pacific.

Om ni har möjlighet: Åk!

Emmaboda

Justice

Favoritfestivalen med garanterat mysigast stämning och bäst väder. Plus att man får dricka öl över hela området och att man inte missar en enda konsert pga att det bara finns två scener. Lite ungt folk dock. Skitsamma. Ett av de starkaste programmen med bl.a. Justice (ni har väl sett Stress-videon alla snackar om?), Boys Noize, Raised Fist, Markus Krunegård, Soko, Stereo Total, Niccokick, Anttila, Detektivbyrån, Zeigeist, Almedal, Gentle Touch, Kocky, First Aid Kit och t.o.m. Maskinen ska bli kul att se.

Way out West

Sigur Rós

Fjolårets succé är tillbaka. Bra med festival utan tält för stadspubliken. Stoltserar i år med Franz Ferdinand, Flaming Lips, N.E.R.D, Okkervil River, Joan as Police Woman, Nick Caves sidoprojekt Grinderman (hade helst sett Nick med the Bad Seeds, aldrig riktigt uppskattat Grinderman), Iron&Wine, Sonic Youth, the National och Lightspeed Champion (nya plattan är bra, de äldre grejerna suger big time...). Personligen ser jag mest fram emot att äntligen få se Sigur Rós, kommer bli magiskt. Broder Daniel gör sin antagligen sista spelning någonsin efter Anders Göthbergs bortgång, även denna spelning har potential att bli en av de bättre. Ett gäng intressanta klubbgig i tillägg gör WoW till en höjdare.

Broder Daniel

Det var lite om vad ni inte får missa i sommar.
Kan också rekommendera lite schysst musik:

Chords - Things we do for things

Timbuks sidekick släpper sin andra soloplatta, om du gillade den första gillar du garanterat det här. Tingsek och TImbuk gästar.

Kitsune Maison vol 5

Franska Kitsune levererar som alltid högsta kvalité. Bl.a. Rex The Dog, Digitalism, M.I.A. och Alan Braxe.

Nine Inch Nails - Ghost I-IV

Trent gör fyra instrumentalplattor med sitt starkaste material någonsin. Imponerande. Intressant att han väljer att släppa sin musik i varierande prisklasser och säljer slut på lyxversionen för 3 papp på releasedagen.

Merz - Moi et mon camion

Så vackert. Lyssna och njut.

Hellacopters - Head off

Tyvärr lägger ett av Sveriges bästa liveband ner. Sista släppet blir något oväntat en coverplatta men inte mindre drag för det. Nästan inga svaga spår.

På fredag avslutar eminenta Klubb Hybris säsongen på Villan. Lasereffekter utöver det vanliga utlovas. Jag kommer dit.
Lördagens Shape Up! verkar bli nåt i hästväg. Joel Alme live och Markus Krunegård och Hästpojken i DJ-båset. Kan inte bli annat än braksuccé.

Peace!
// Teodor