Club Zoo + Shape Up = Sant

Club Zoo gör smygpremiär redan 5 september. Vi tänkte fira Shape Ups födelsedag ordentligt och lira i källaren på deras 3-års dag. Kvällens gäster förutom vi är ju Heroine kända från bl.a Debaser i Sthlm och smått fantastiska JJ. Och inte att förglömma Nina och Magnus.
Vi kommer att dela källargolvet med Teres från Äktenskapet/Love Etc, och vi kan garantera att vi inte kommer att spara på presenterna. För om det är födelsedagskalas så är det!

Slowcoustic Apology Covers Playlist

'Slowcoustic' är en blogg om Americana/Alt.country/Folk/Indie/Down-Tempo-Music som i alla fall jag har räknat som en av de allra bästa en längre tid.
För ett tag sedan gjorde de en fin liten coverplaylist, och eftersom jag verkligen är svag för covers, och då särskilt för covers på bra låtar tänkte jag posta hela playlisten. Det är som en Zipfil, så ganska smidigt dessutom...

Ladda ned här

Playlist;
I Am Trying To Break Your Heart (Wilco Cover) / James Eric & Erin Vogel / Yankee Hotel Foxtrot Covers Return to Me (Sparklehorse Cover) / Travel by Sea / That Horse Yonder (Sparklehorse Tribute) Say Say Say (Paul McCartney & Michael Jackson Cover) / Kesang Marstrand / Bodega Rose Mistaken For Strangers (The National Cover) / Ian McGlynn / Memorial Day Parade – EP
Wicked World (Daniel Johnston cover) / Jay Bennett / Whatever Happened I Apologize
Shankill Butchers (The Decemberists Cover) / Sarah Jarosz / Song Up In Her Head Hello (Lionel Ritchie Cover) / Blackbird Harmony / Hardwood Exits Demos Ol’ 55 (Live Tom Waits Cover) / Joe Pug / Live at Schuba’s Tavern 5/1/09 Fairies Wear Boots (Black Sabbath Cover) / Bill Patton / Gets It On Landlocked Blues (Bright Eyes Cover) / Geri X / Radioactive Drool Leif Erikson (Interpol Cover) / Lotte Kestner / China Mountain The Park (Feist Cover) / Bon Iver / Live on JJJ – 01/23/2009 None Of The Above (Weakerthans Cover) / Scott Cooper Sound and Vision (David Bowie cover) / The Peptides Come Pick Me Up (Ryan Adams cover) / Josie Little Woody (Hayden cover) / Winter Makes Sailors

Volcano Choir

Om Ni som vi inte kan få nog av Justin Vernon, aka Bon Iver, kommer här nästa band att sätta tänderna i.
Volcano Choir är ett samarbete mellan Wisconsonborna Jon Mueller, Chris Rosenau, Jim Schoenecker, Daniel Spack, Justin Vernon och Thomas Wincek, men de är mest kända under andra namn såsom då Bon Iver samt Collections of Colonies of Bees.
Samarbetet startade redan 2005 då Collections of Colonies of Bees turnerade med Vernons tidigare band, DeYarmond Edison.
Skivan spelades till slut in under en helg i November hemma hos bröderna Vernons studio och släpps 22 September under namnet "Unmap".
Första smakprovet
Island, IS

/C

Beirut Live

Okej, för alla er som missade Beirut eller bara känner för att se honom live igen.
Detta är en spelning live at Williamsburg i år.


Watch the full concert at baeblemusic.com

/C

Way Out West

Då var festen över för den här gången, men vilken fest det var!
Bilder från Philip kommer säkerligen snart, men jag tänkte i alla fall passa på att ge min version av festivalen, Teo har ju redan givit sin.

Fredagen

Bon Iver
Förväntningarna gick nog nästan inte att vara högre än vad de var. Och det blev fantastiskt. Inledande "Flume" kunde inte startat bättre och smått fantastiska "Creature Fear"i en våldsamt fin tappning var omskakande nog, därefter följde dock ett litet mittenparti där Justin nog tappade skärpan lite, men när "Blood Bank" drog igång några låtar senare var det nog det vackraste musikaliska jag har sett och hört live någonsin. Efterföljande "For Emma", "Skinny Love"(med fantastiska trummor som lyfter låten) och "the Wolves(act I and II)" gjorde avslutningen till det i särklass bästa på hela festivalen.

"Blood Bank live (Glastonbury -09)"

Beirut
Zach Condon har en fantastisk röst, bandet är så tajt som det bara kan bli och det hela svänger mer än på skiva, detta till trots att bandet är nedskuret från 10 till 6. Att mannen var ett geni visste jag redan, men att det skulle låta så fantastiskt live som det gjorde var faktiskt en överraskning. Det var även mysigt att det blandades så friskt mellan de båda skivorna också.

Band Of Horses

Visst lider festivalen av att inte kunna ta ut svängarna med ljudet ordentligt, och det märks kanske framförallt på den här konserten, om jag fått välja skulle de mala sönder mig med sin ljudvolym. Med två i det närmaste klanderfria skivor i bagaget och en ny på väg gör Band of Horses en bra spelning. "Is There a Ghost" som tredje låt tar tag i maggropen och Bridwell sjunger fantastiskt. Nya "Whatever You Want It To Be" lovar gott inför det stundande albumet "Night Rainbow". Visst bränner de av fina "Cigarettes, Wedding Bands", "the Funeral" och min BoH favorit "No One's Gonna Love You".

Florence & the Machine
Då hela festivalen verkade se på Robyn gick jag och såg Florence, som trots att hon på endast några dagar sålde guld i England och är nominerad till det prestigefyllda Mercury Award (mot bla Glasvegas) så är hon fortfarande relativt okänd här i Sverige. Med lysande singlar som "Kiss with a fist" och "Dog Days Are Over" var skivan "Lungs" en liten besvikelse för mig, och visst även live är det singlarna som är den största behållningen. Florence Welsh har en fenomenal röst och en scennärvaro att dö för. Det är energiskt, snyggt och jäkligt bra. Alla låtar lyfter ordentligt från skivan och det svänger rejält.

Wilco
Wilco är för mig det mest intressanta bandet i rockvärlden och ett av de absolut bästa. Jag förälskade mig i Tweedys musik redan på Uncle Tupelo-tiden, och sedan dess har han bara drivit musiken framåt och det finns inga som helst gränser för var den ska ta vägen. Nya skivan "Wilco"(deras 7:e) är en av årets starkaste, den växer verkligen för varje lyssning, så det var en fröjd att få se dem äntra den stora scenen.

Tweedy är på sitt bästa humör, men det är gitarristen Nels Kline som stjäl showen. Han har fritt utrymme att dra ut låtarna bäst han vill med sina solon och elektriska leksaker och jag tror inte jag har sett någon misshandla en gitarr med så mycket finess och struktur någonsin och samtidigt som det känns extremt innovativt så har de koll på varenda lite ton de släpper iväg. Det är inte gott om låtar från nya albumet, vilket med all sannolikhet har att göra med tidsgränsen, ett band som Wilco ska ha ett par tre timmar på sig för en konsert, men vi få höra mängder av favoriter som "Shot In the Arm", "One Wing", "Impossibly Germany", "Jesus, Etc" och "Via Chicago". Det är sammantaget den bästa konserten på hela festivalen och jag bara önskar att den hade fått vara längre.

"You & I" Live

"Bull Black Nova" Live

"Via Chicago" Live

"Handshake Drugs" Live

"Impossibly Germany" Live

Antony
Det är fint när han står där uppe på scen med hela Göteborgs Symfoniorkester och Beyonce-covern är jäkligt fin, men det är fel tid, fel plats och, faktiskt, fel publik. Jag tycker inte att det lyfter alls.

"Crazy In Love"

Glasvegas
Konserten börjar starkt med "Flowers & Football Tops" och en riktigt tänd James Allen ger allt han har, konstant, men det går lite på rutin och det är först när gitarrslingan i "Geraldine" ljuder ut över publikhavet som det verkligen tänder till. Just "Geraldine" och sedan avslutande "Daddy's Gone" är så fantastiska att jag fick rysningar över hela kroppen, men det är synd att när de har så pass många extremt bra låtar enbart klarar lyfta sig i två.
Nya albumet skall spelas in i oktober, ska bli spännande att se om de klarar av att återupprepa succén.

Lördag
Tyvärr missade jag Patrick Wolf, det var helt enkelt för tidigt för mig...

Calexico

Man måste ge dem att de hade inte en lätt uppgift. Calexicos blandning av mexikanska rytmer och amerikansk alternativ countryrock gör sig allra bäst i soligt väder, nu öste iställer regnet ned, men vad gör det när de gör en grym spelning.
Sexmannabandet har några riktigt bra skivor i bagaget och setlistan är fylld med bra låtar. Calexico är dock som bäst när de släpper alla hämningar och blandar sombrerohattarna med sina gitarrer. "Not Even Stevie Nicks" mynnar ut i Joy Divisionklassikern "Love Will Tear Us Apart" och det känns bara som en självklarhet. De slarvar tyvärr bort klassikern "Sunken Waltz", men gör som vanligt en otrolig cover på Love-låten "Alone Again Or" (som spelades in med vår egen Nicolai Dunger på sång).

"Across the wire" Live
"Crystal Frontier" Live

Vampire Weekend

Två slag på en bastrumma, sedan sätter de igång "Mansard Roof" och hela den regntyngda publiken börjar att dansa. Vampire Weekend ser ut att ha jäkligt roligt på scen, de vill underhålla och de vill få oss alla att dansa, och med de låtarna de har så är det inga problem. De bränner snabbt av "Cape Cod Kwassa Kwassa" och även de nya låtarna från det kommande albumet är dansanta och lovar väldigt mycket. Det är svårt att inte le genom hela konserten, trots att regnet verkligen öser ned.

Dead Prez

Innan så florerade rykten om att Dead Prez skulle ställa in för att de inte ville spela inför vita, men sedan står de på scenen, och gör den bästa hip hopen idag, får en helvit publik att sjunga med om "White mans lies". Det är stenhårt, det är politiskt, men samtidigt är det varmt och glatt. Den bästa hiphopspelningen jag har sett.

Basement Jaxx

Säga vad man vill om musiken (för den är inte jättebra direkt), men det är underhållning på hög nivå. Påminner om när Prodigy spelade på Hultsfred för herrans massa år sedan.

My Bloody Valentine

1991 släpptes en av världens mest mytomspunna skivor, "Loveless". Därefter försvann My Bloody Valentine från radarn och uppstod i år igen.
Det första jag tänker på är hur högt det är, det fullständigt bedövar allt omkring sig, rundgångarna tjuter och de distade gitarrerna sveper fram över Slottskogen. Det är intressant och bra ett tag, sedan tappar jag förståelsen för det. De fans som de har kommer att vårda minnet av den här konserten för alltid, de flesta andra kommer att muttra att detta var det sämsta som spelades på hela festivalen. Jag lägger mig i någon slagt mellanfåra, det är intressant och bra, men för mig tyvärr för ointressant.

Lilly Allen

Det är snyggt, glatt och ganska underhållande, så mycket mer går det faktiskt inte säga om den här konserten.

Sammanfattningsvis en otrolig helg där de allra flesta banden verkligen levererade. Den enda missen från min sida var att jag inte såg Patrick Wolf, annars var det en fullmatad helg. Klubbarna är som vanligt fulla redan innan tolv, men det är smällar man får ta.
Way Out West är den intressantaste festivalen, kanske till och med den intressantaste i hela norra Europa. Jag saknar dock fortfarande Accelerator, just för att banden som spelade på Accelerator var ännu mindre och inte hade hunnit slå än, så i mitt tycke finns det fortfarande en plats för en intressant festival till i Sverige.

/Christoffer

Lördagen

Blev nästan ännu bättre på lördagen. Calexico var sjukt bra. Mycket bättre live. 4 gitarrister, brass, kontrabas o trummor. Riktigt bra! Dead Prez gjorde antagligen festivalens bästa spelning. Nya materialet bådar gott. Regnet glömdes snabbt bort. Tack NCC för min oljerock. Olle Ljungström verkade glad och gjorde en fantastisk spelning. Nas körde med band, särskilt kongaskillen levererade. Wolfmother var riktigt tighta. Asher Roth funkade förvånansvärt bra. Basement Jaxx röjde på stora scenen, mycket dans! Alla gamla klassiker brändes av, dessutom A milli.

Top 3:

1. Dead Prez

2. Basement Jaxx

3. Antony

Ser redan fram emot nästa år. Way out West fortsätter att övertyga. Gött att det såldes ut.

/Teodor

Fredagen

Efter att ha dansat så in i bänken till Crookers på Världskulturmuséet (helt värdelös lokal och obefintlig service i baren btw) på torsdagnatten var det dags för de riktiga konserterna på fredagen. Inledde med Bon Iver, som gav en riktigt finstämd spelning. Väldigt, väldigt bra. Band of Horses gjorde mig inte besviken, medan Wilco inte riktigt mötte mina förväntningar. Robyn stod för årets gäst i form av min kollega Dr Alban, som framförde No coke på ett övertygande sätt. Hela öltältområdet i princip sprang för att få en skymt av doktorn. Hoppas han kommer ut med nytt material snarast. Glasvegas var väldigt bra. Antony&the Göteborgs symfoniorkester var fantastiskt fint, men man hade gärna suttit ner. Beirut var mycket bättre än på skiva, men tycker fortfarande att variationen saknas. Hade eg tänkt dra och dansa till Erol Alkan men fötterna orkade inte. Idag är det äntligen dags för Dead Prez!

/Teodor

Mitt Way Out West

Det blir mycket Way Out West nu på den här bloggen, men det får det vara värt när Sveriges enda riktiga festival är på gång igen.
Efter att Philip har plöjt hela alfabetet av olika artister tänkte jag hålla mig lite kortare och helt enkelt rita upp mitt eget spelschema och det jag är mest imponerad av är att inget krockar!

Fredag;
14.30 - Bon Iver
De som följer bloggen vet att denna artist inte behöver någon ytterligare presentation.
Detta är nog en av de för egen del spelningar jag ser fram emot. Det kommer att bli fantastiskt

15.35 - Beirut
En personlig favorit. Jag har både sett och hört några av hans konserter på internet och de har varit sjukt bra och förvånansvärt svängiga. Var en av två artister (som i mina ögon räknades) som tyvärr ställde in förra året.

16.40 - Band Of Horses
De skäggiga herrarna från Seattle skulle med all säkerhet göra sig bättre på en lite mindre scen och det är synd att det utlovade albumet inte har hunnit nå hyllorna, men med de båda skivorna de har i bagaget kan de inte misslyckas. Ska bli väldigt spännande att få höra det nya materialet också.

17.45 - Florence & the Machine
Här kommer den enda lilla krocken då Robyn lirar samtidigt, men F&tM går före. Även om albumet "Lungs" var lite av en besvikelse, går det inte ta ifrån dem de otroliga singlarna de har släppt inför albumet. Säkra källor har även gjort gällande att de ska vara en grym liveakt.

19.00 - Wilco
Egentligen bara för att de är så jäkla briljanta och för att deras nya album växer för varje lyssning.

20.15 - Anthony & the Johnsons
"the Crying Light" är i mitt tycke en stor besvikelse och har egentligen inte gjort något störra avtryck hos mig, men det kommer bli vackert, förbannat vackert, det råder det ingen tvekan på. Hoppas han får tillfälle att spela några vackra covers också.

21.35 - Glasvegas
"I'll be the angel on your shoulder My name is Geraldine, I'm your social worker "

Därefter är det ett svårt val, antingen så får man röra sig mot Trädgår'n och lyssna påde indieikonerna Echo & the Bunnymen framföra sitt klassiska album "Ocean Rain", långsamt ta sig till Annedalskyrkan för en andaktstund med musikgeniet Andrew Bird eller till Pusterviksbaren för att avnjuta Vetiver fram mot natten. Mitt val faller nog till sist på Andrew Bird i den frågan

Lördagen
13.00 - Patrick Wolf
Se mitt längre inlägg om herr Wolf längre ned i bloggen. Även om inte nya skivan är lika stark som "Magic Position" är detta en av de konserterna jag ser mest fram emot på hela festivalen.
14.35 - Calexico
Om jag får välja så ska solen gassa, de mexikanska influenserna tillsammans med de underbara melodierna göra att jag känner vägdammet från öknen.

15.40 - Vampire Weekend
På gränsen till för smart musik för deras eget bästa, men vad gör det. Det är ju jäkligt bra.

16.45 - Dead Prez
Det finns 3 hip-hop grupper jag verkligen tycker om; NWA, Wu-Tang Clan och Dead Prez. Det ska bli ett sant nöje att se en av de mest politiska och argaste hip-hop artisterna. Skivan "Let's get free" känns fortfarande som en oslagbar skiva inom den här genren.

17.45 - NAS
Och om jag fick välja en hip-hop artist till att få se så skulle det faktiskt vara just NAS.

21.15 - My Bloody Valentine
Efter att ha önskat sol under Calexico, önskar jag mörka svarta moln under den här konserten då de vackra distade gitarrmattor skall avnjutas.

Sedan går färden utan tvekan till Woody West på Pustervik, för även om Peter Broderick och Final Fantasy spelar i Annedalskyrkan, så slår inte detta ett glatt, naivt och underbart popande Fox Machine, ett Woodpigeon som borde uppskattas av alla som gillar skägg och Fleet Foxes samt ett återförenat Loosegoats.
/C

Guiden till Way Out West - Del 2 av 6

Dagens skrivning omfattar bokstaven B, en bokstav vilka flera av festivalens flaggskepp sorteras in under, inte minst några av mina personliga husgudar.

Band Of Horses



Ur dimman som för evigt tycks omsvepa Seattle steg år 2004 Ben Bridwell och hans Band of Horses fram för att inta tronen som skägg- och flanellrockens nya konungar. Även om just valet av tyg och det väderbitna utseendet redan tidigare mött Seattlebornas och musikvärldens ögon (då under tidigt 90-tal i egenskap av Kurt Cobain och grungens anhängare som hade sitt ursprung i just Seattle) så har Band of Horses ett helt eget sound. Musiken fångar just kärnan i bandets medlemmar, nämligen ett gäng killar uppvuxna på den smutsiga söderns rock- och countrylegender i en stad som 2/3 av året är insvept i en filt av moln och väta. Deras debutskiva, Everything All The Time, kom först 2006 och blev en ögonblicklig succé bland indiescenens såväl som mainstreamens fanbärare. Deras entré utgjorde startskottet för en musikrörelse präglad av just unga manliga artister med likande anlete och musikstil. Ett år efter debuten släpptes uppföljaren Cease To Begin och enligt säkra källor påbörjade bandet inspelningen av sitt tredje albumet i oktober 2008. Då något releasedaum ännu ej offentliggjorts är dock det enda sättet i dagsläget att få ta del av det nya materialet just att se dem live. Om en motivering nu är nödvändig.

Smakprov: Is There A Ghost
Myspace

Beirut



23-årige Zack Condon, Beiruts motor tillika bränsle, är född i New Mexico, uppvuxen i Virginia och numera Brooklynbo. Av detta märks inget i musiken. Ljudbilden präglas istället av Balkans mer exotiska toner (dragspel, mandolin, ukulele, glockenspiel och blåsinstrument) vilka Zack exponerades för i sina ungdomsår som parisare. Sångmässigt för Beirut mina tankar till vår svenska landsman Jens Lekman om än några toner högre upp. Kombination är milt sagt fantastisk och inte minst unik. Är medveten om att dessa ord kan tyckas vara återkommande men i det här fallet är det faktiskt ett odiskutabelt faktum. Under sin förhållandevis korta karriär har Beirut redan hunnit släppa två fullängdare, Gulag Orkester 2006 och The Flying Club Cup 2007 samt några EP:s och en livesamling. Beirut var egentligen planerad att spela på fjolårets festival men avbokade hela Europaturnén med skälet att de endast ville spela för fansen när de var "as good as humanly possible" vilket då tydligen inte var fallet. Med sådana krav på sig själva får man i alla fall anta att Beirut aldrig kommer låta bättre än på Slottskogens Flamingo-scen på fre.

Smakprov: Postcards From Italy
Myspace

Bon Iver



Fenomenet Bon Iver har knappast undgått någon vid det här laget men jag tänkte ändå ägna några extra rader åt mannen som med sin särpräglade sång lyst upp det tämligen ofta jämngråa singer/songwriter-himlavalvet.

Justin Vernon, geniet och huvudstämman bakom projektet, föddes i Eau Claire, Wisconsin på en Valborgsmässoafton för drygt 28 år sedan. Under sina år i high school och college medverkade han officiellt i två olika band, Mount Vernon och därefter DeYarmond Edison. Med två skivsläpp samt en längre tids lokal framgång i ryggen beslöt sig Vernon och den sistnämnda konstellationens övriga medlemmar att testa lyckan på annat håll och flyttade därför till Raleigh, North Carolina. År 2006, drygt ett år efter flytten, tillkännagavs det att Vernon och de övriga skulle gå skiljda vägar. Anledningen, eller åtminstone det skäl som angavs, var rätt och slätt "musical differences".

Två uppbrott (band + dåvarande flickvän) samt en ordentlig släng av körtelfeber senare återvänder en medtagen Vernon till sina gamla hemtrakter. I hopp om att samla nya krafter såvälsom sina tankar söker han tillflykt i sin faders timmerstuga i norra Wisconsins mörka skogar. Men vad som var tänkt att bli en tid av återhämtning och avkoppling blir istället en tid präglad av inspiration och kreativitet och efter ca 3 månader i avskiljdheten har Vernon skrivit och spelat in merparten av det som kom att bli For Emma, Forever Ago. Det var även under denna period som Vernon antog pseudonymet Bon Iver, en anglifiering av franskans bon hiver som betyder bra vinter.

Då superlativen har haglat ner under de senaste artistresuméerna uttrycker jag mig istället så här: om jag fick välja ett föremål att ha med mig på Robinson-ön skulle det vara ett ex av For Emma Forever Ago (detta skulle gälla även i avsaknad av stereo och/eller energikälla). Skivan släpptes 2008 och korades av samtliga kritiker med utmärkelser som månadens skiva samt årets skiva (alla kategorier). I januari 2009 släpptes uppföljaren i form av EP:n Blood Bank innehållande inte minst det lysande titelspåret. Utöver Bon Ivers egna material samt materialet från tidigare projekt cirkulerar även ett antal briljanta covers på nätet. Jag hade kunnat älta denna artist i oändlighet men av hänsyn till er som fortfarande läser tänker jag lämna det här (åtminstone för stunden) fast med en uppmaning: om ni skall se något på festivalen, se Bon Iver.

Smakprov: The Wolves (Act I and II) (från For Emma Forever Ago)
Bon Iver på Myspace
DeYarmond Edison på Myspace

För en fantastisk cover av Feists The Park följ länkan nedan och spola fram till 14:00 in i klippet. Lovar att det är värt det:
http://www.abc.net.au/triplej/media/s2472786.htm

Det var allt för den här gången. Lovar att inte bli fullt så långrandig och att plöja alfabetet i lite högre tempo under de kommande delarna.

/Ph

Deportees 'Under the Pavement - the beach'

Jag kan erkänna att jag har haft väldigt svårt för Deportees tidigare, visst genombrottssingeln 'Arrest me 'til it hurts' var inte dålig, men jag tyckte ändå att den polerade ytan var lite för fin. Detta var mer studiomusiker som släppte låtar som var lite för perfekta, lite för välproducerat och lite för bra. Debutskivan "All Prayed Up" från -04 gick mig ganska spårlöst förbi, uppföljaren 2 år senare likaså.

Bandet är ju från Umeå och består av Peder Stenberg (sång), Anders Stenberg (gitarr), Thomas Hedlund (Trummor) samt Mattias Lidström (klaviatur).

Så nu när nya skivan släpptes var jag väl först måttligt intresserad egentligen av vad jag skulle förvänta mig, men oj så fel jag hade.
Skivan är den klart starkaste skivan släppt i Sverige i år, det är som Lundell skriver i sin recension för svd "Deportees väljer inte en väg, de väljer alla".
Det är vit soulpop, men det är även så otroligt mycket mer. Redan i inledande "Turn Back Time" förstår man var det hela är på väg, och när sedan spår efter spår slår undan benen är det bara att ge upp, för det är vackert, förbannat vackert till och med.
Årets svenska skiva är redan här.

"When they come"

/C

Guiden till Way Out West - Del 1 av 6

Tänkte under de kommande två veckorna försöka presentera de artister som för mig gör Way Out West 2009 till en av de mest bokningssäkra festivaler någonsin. Dels för att uppmana er som inte redan lyckats lägga vantarna på en biljett att göra det, dels för att kanske bidra till att några av er går och ser ett band ni annars kanske hade gått miste om. I brist på fantasi tänkte jag rätt och slätt börja från början, dvs med bokstaven A, för att sedan jobba mig nedåt i alfabetisk ordning. Utöver de smakprov jag lägger upp (för att spara dem högerklicka och välj spara länk som) så har jag även börjat utforma en Spotify-playlist som en mixtape över festivalens artister, nämligen följande: http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/1YTMrylu1PtLlWzqF9nSio. Med det sagt så...

Andrew Bird


Andrew Bird har under sin karriär hunnit släppa inte mindre än 5 studioproducerade soloalbum, 3 album med sitt tidigare band Bowl of Fire samt 4 liveplattor. Denna multiinstrumentalist som rör sig inom den något oavgränsade genren singer/songwriter och folk med indietwist släppte i början av 2009 sitt senaste soloalbum, Noble Beast och som del av skivturnén stannar även Birds flerhövdade ljudskepp till i Annedalskyrkan som en av fredagens klubbakter.

Smakprov från senaste skivan: Oh No
Myspace

Antony & The Johnsons


År 2000 debuterade Antony Hegarty med sina Johnsons med det självbetitlade albumet Antony & The Johnsons och i och med det fick musikscenen ett tillskott som saknade liknelser bland tidigare artister. Skälet var enkelt - det fanns inga. Med sina rötter i Boy George (mer till det yttre än musikaliskt), etablerad i New Yorks queer-/transscen samt med en änglalik vibratostämma i falsett som närmast för tankarna till kastrerade gregorianska körgossar är Antony Hegarty en av sitt slag. Det stora genombrottet skulle dock komma 2005 med skivan I Am A Bird Now som sålde guld i bl a Sverige och Storbritannien och innehöll den hjärtskärande låten Hope There's Someone. I år är Antony & The Johnsons albumaktuell igen med skivan The Crying Light och gästar därför Slottskogen och Way Out West uppbackade av inga mindre än Göteborgs Symfoniker. Svårt att bli annat än storslaget. Som ett P.S. har Antony även gjort en briljant tolkning av Knockin' On Heavens Door som var med på soundtracket till Dylan-dokumentären I'm Not There. Får inte missas.

Smakprov från senaste skivan: Her Eyes Are Underneath The Ground
Myspace

Arctic Monkeys


Dessa brittiska gossar debuterade 2006 med det hyllade indierockalbumet Whatever People Say I Am, That's What I'm Not, då bandets medlemmar var knappt 20 år fyllda. Skivan innehöll dansgolvsvältare som Dancing Shoes, I Bet You Look Good On The Dancefloor och When The Sun Goes Down. Ett år senare, 2007, kom uppföljaren Favorite Worst Nightmare, även denna med flera grymma låtar som Fluorescent Adolescent och Balaclava. Den 24:e augusti släpper nu bandet sin tredje fullängdare, Humbug, och festivalbesökare kan således räkna med att få flera smakprover från det nya albumet varvat med de gamla klassikerna. Har själv haft turen att se dem och kan intyga att liveupplevelsen inte är en besvikelse.

Smakprov från nya skivan: Crying Lightning
Myspace

Fortsättning följer...

/Ph

Iron & Wine

Iron & Wine gjorde i maj 2 spelningar där man fick rösta vilka låtar som han skulle framföra. Båda konserterna finns släppta på nätet, och jag kan ju säga att jag önskar att jag kunde varit där.

09-05-04 Vera Project
Setlist;
01. Intro
02. Die
03. Woman King
04. Bird Stealing Bread
05. Mouth Of The River
06. Boy With The Coin
07. California
08. Prison On Route 41
09. Freedom Hangs Like Heaven
10. Love Vigilantes
11. Faded From Winter
12. Muddy Hymnal
13. Burn That Broken Bed
14. Flightless Bird, American Mouth
15. Solemn Day
16. Evening On The Ground (Lilith’s Song)
17. The Trapeze Swinger
18. Sodom South Georgia

09-05-05 Triple Door
Setlist;
01. Intro
02. Such Great Heights (Postal Service)
03. In Your Own Time
04. Dead Man’s Will
05. Jesus The Mexican Boy
06. Belated Promise Ring
07. Cinders & Smoke
08. Sixteen, Maybe Less
09. Morning
10. Pagan Angel
11. Jezebel
12. Passing Afternoon
13. Mary Anne
14. Two Hungry Blackbirds
15. Naked As We Came
16. Love You, This Hound
17. Trapeze Swinger
18. He Lays In The Reins

/C