100 album du måste äga samt älska del 1 (1-3)

Satt och pratade med min flickvän om vilka skivor som man måste äga på något sätt, cd, lp nedladdad, whatever, och hon tyckte då att jag måste skriva ned 100 skivor som man måste älska och på ngt sätt äga. Och det var bra mycket svårare än jag trodde. Visst är det lätt att skriva upp 100 album som är bra, 100 album som är fantastiska, men just när det bli begränsat till 100 album. Det är få artister som då kan få mer än ett album, samtidigt är ett album jag älskade som kärlekssuktande 20-åring lika bra nu, eller är årets bästa skiva tillräckligt bra för att få komma in på den här listan. Och ska jag börja med de mest självklara? Samtidigt är det ju inte en lista på de 100 bästa skivorna, men det är 100 skivor som jag har älskat och tycker att andra också skall tycka om.
Det här med listor är kanske en killgrej (inte alls säkert att det är så, så rätta mig om jag har fel), och lite high fidelity-varning på det här men här goes ändå.

Det kommer som ni förstår bli en lång följetång utan inbördes ranking...


1. Arab Strap "Philophobia", [Chemical Underground 1998]
Arab Strap / arəb strap / noun. 1 leather and steel cock-ring used to sustain erections. 2 musical duo from Falkirk, Scotland, renowned for being mis- erable.
Thank you for listening and good bye
Så här står det numera på nedlagda Arab Straps hemsida. De debuterade 1996 med fullängdaren "the week never starts round here" och två år senare kom det, i min mening, det stora mästerverket. Arab Strap bestod av Aidan Moffat, sångare eller snarare talare, och musikern Malcolm Middleton, den senare som har släppt bättre och bättre soloskivor de senaste åren. Egentligen har det aldrig varit texter om saker och ting, utan mer bara tonsatta berättelser om vad som hänt dagen innan. Moffatt berättar saker som man själv tänkt, eller i bästa fall lyckats undvika att tänka, för även om musiken är kall, hård, melodiös och skrämmande har det ändå alltid handlat om texterna som framförts på den bredaste skotskan. Philophobia är den bästa diktsamling jag någonsin läst, den mest ärliga och brutala sanningen. Det handlade om dåligt sex och svartsjuka, mer sex och ännu mer svartsjuka och mörka tankar. Som käre Lokko en gång sa, i Arab Straps värld har man inte sex - man knullar. I Arab Straps värld dricker man inte sprit - man super. Philophobia betyder fear of love (hittade inget bra svensk ord), vilket stämmer väldigt bra överens med innehållet. Skivans storhet är, som ni förstår, texterna, men samtidgt är det även ett musikaliskt mästerverk. Arab Strap upplöstes 2006, men Malcolm Middletons soloskivor håller extremt hög klass.
"My favourite muse"

"I pulled the ex last night, and it felt weird to feel her up again. Knickers down and bra cast as if the past had not passed. And she bought the drinks all night, that's okay, now she's got a job. Her generosity - my curse. She even let me keep her purse. But I couldn't get it up - too much to drink, too much to say. She picked her clothes up off the floor and promptly headed for the door. I was just trying to use my favourite muse. I don't think I could ever want her back, I'm just making sure she's still capable of being slack. And she's got trouble with her boyfriend now. I always said he was a prick. I told her from the very start, when she almost broke my heart. And my room's a mess this morning. She left her fag-ends floating in a glass. I didn't try and make her stay. I doubt she would have anyway. I was just trying to use my favourite muse. It's nice to see she's still slack. I could never want her back."


2. Neutral Milk Hotel "In the Aeroplane Over the Sea" [Merge 1998]
Neutral Milk Hotel var egentligen Jeff Magnum tillsammans med olika musiker och var från början en del av the Elephant Six Recording Co från Athens, Georgia. Debuten On Avery Island släpptes 96 på Merge Records med hjälp av medlemmar från bl.a. Apples in Stereo. Efter debuten blev Neutral Milk Hotel ett mer genuint band och flyttade till Ahens, GA, var Elephant 6 Rec. Co. hade börjat ta form på riktigt. Där spelade de in uppföljaren, "In the Aeroplane Over the Sea", som baseras på reflektioner och det vackra i Anne Franks hemska öde. Skivan fick ett ganska massivt genomslagskraft inom indiesvängen på slutet av 90-talet och efter ett intensivt turnerande sa bandet helt plötsligt stopp till allt. Även om bandet aldrig officiellt har lösts upp finns det i princip inga livstecken från det. Skivan i sig är ett mästerverk från första tonen med akustiska gitarrer och blås som ger ett vackert och fantastiskt intryck.


3. the Jam "all mod cons" [Polydor 1978]
Lite anglofil som man ändå är känns detta som en självklar skiva. Då jag kommer från en liten stad utan något som helst utbud av skivaffärer, märk skivaffärer när jag var ung kunde man inte ladda ner saker, var alltid jakten på skivor stor. Min första the Jam skiva var inte denna utan en greatest hits-skiva som jag köpte när jag inte hittade den här skivan. Därefter var jag fast. The Jam var en trio, där de flesta låtarna skrevs av Paul Weller. Detta var gruppens tredje album och det var här de fann sitt rätta jag och lade grunden till hur britpop skulle låta (och se ut) än idag.

Way out West..igen

Då var det mer min tur att blogga lite snabbt om Way out West. Bokningarna var av världsklass, vädret var okej, Gbg är alltid Gbg, trevligt med lite äldre klientel, inga fulla ungdomar som slåss och bra stämning.

Tor:
Mötte upp Philip och for och såg Four Tet samt Kleerup som en bisak. Tyvärr var Four Tet försenat så kvällen startade med Kleerup. Visst har han lite svängiga låtar, men det hela blir väldigt clownartat ändå. Istället var det som väntat Four Tet som levererade. Han har bytt ut sitt lite mer chillade sound mot tyngre technomattor, vilket bara är positivt. Lokalen och publiken var dock fel för honom, men om man tittar på musiken var det underbart.

Fre:
Iron & Wine gör en bra spelning, gillar honom lite mer avskalad samt hade varit önskvärt med lite mer från de tidigare skivorna. Låtarna svävade ut i 8-minuters epos med jammande, i vissa fall var det underbart, i andra mindre bra. Men en helt okej konsert av ett av de jag såg fram emot mest.
the Sonics i Slottsskogen är stort. Viss del av rivet är borta i rösten, och de ser ut som gamla bilförsäljare. Kommer på mig själv att jag allt som oftast tänker på dem som ett bra coverband. Kanske inte ett jättepositivt betyg, men det är ändå så fruktansvärt häftigt med the sonics i slottskogen.


Okkervil River är ett av mina favoritband, med skivor som the stage names, black sheep boy etc i bagaget. De gör också festivalens i särklass bästa spelning. Will Sheff är helt underbar på scen och de har den mest engagerade trummisen samt de spelar nästan alla favoritlåtar, saknar eg endast Westfall och Last Lovesong for now. Bandet ser även ut att gilla publiken och det är underbart när de avslutar med en fantastisk liveversion av for real.
Nästa konsert, även denna i tältet, var the National. Det första som slår mig är hur alldagliga de verkligen ser ut och när konserten startar hur psykiskt nedbruten sångaren Matt Berninger ser ut. Tycker att det saknas lite av den nerv och spänning som faktiskt infinner sig på skivorna. Gissningsvis är det för att jag byggt upp så stora förväntningar på konserten som en känsla av viss besvikelse infinner sig, för det är en otrolig spelning som de egentligen gör och under avslutande Mr.November står jag bara och gapar och skriker med i varje liten textrad.
Sigur Rós gör en vacker spelning, det är finstämt, bra ljud och en vacker ljusshow.
Sista konserten i Slottskogen på fredagen var Broder Daniel med en massa pandatjejer gråtandes längst fram. Det var 6:e gången jag såg BD live och jag måste säga att detta var nog den gång som musiken lät bäst, mycket tack vare Mattias Bärjed från Soundtrack och Adam från Hästpojken på gitarr som gav bandet ett mycket renare sound och en stadga som de aldrig har haft innan. Och det är just detta som är problemet, för detta var nog den sämsta BD-spelningen jag varit på. Man kan aldrig ta ifrån BD inflytandet som de har haft på svenskt musikliv, och den följetång med kaos och droger som korsat deras väg. Tyvärr har jag nog växt ifrån dem för längesedan, men det var ändå ett värdigt avslut, och jag hoppas att det var ett avslut.

Lör:
Fleet Foxes, de stora skäggen från Seattle med en av de mest hypade skivorna i bagaget, kom med sångaren Robin Pecknold i spetsen och genomförde en underbar spelning. Det var vackert, harmoniskt och svängigt, allt på en och samma gång. Om ni inte har upptäckt dem än, måste ni göra det nu. Och det är häftigt att se ungdomarna halsa coca cola istället för öl/sprit på scen...
Håkan Hellström. I Göteborg. Kan ju säga att jag gick därifrån med ett leende i alla fall.

Missade tyvärr Flaming Lips när de var i Sverige senast, men den här gången var jag där och fick tom ta på bubblan. Det är hela the flaming lips experience med konfettiregn, teletubbies, grälla ljusshower etc. Jag är ett stort fan av deras psykadeliska punksymfonier, ffa musiken från Soft bulletin samt Yoshimi-skivorna. Det är dock synd att publiken inte riktigt bjuder till trots ihärdiga försök från scen.
Neil Young är en av de största artisterna som finns. Visst kan jag tycka att det blir lite enformigt med gnällande elgitarrer, men när 62-årige Young tar fram sin akustiska gitarr och bla spelar heart of gold känns det som om tiden står stilla. Neil Young är som allra bäst just då, i de ögonblicken som leder tillbaka till Harvest.
Avslutade kvällen med att se Hederos Hellberg i Annedalskyrkan, finstämt med piano, munspel och fantastiska covers på underbara låtar. Sedan var festivalen slut

5 Zoo:
Okkervil River
4 Zoo:
National, Flaming Lips, Fleet Foxes, Neil Young, Håkan Hellström
3 Zoo:
Iron & Wine, Four Tet, Hederos Hellberg, Sonics,
2 Zoo:
Broder Daniel
1 Zoo:
Kleerup

Way Out West

Hemkommen från en fantastisk festival i Götet, Way out West imponerade med årets bokningar. Hur var konserterna då?



Torsdagen innehöll en rad intressanta klubbar. Jag skippade Kleerup och Four Tet (som Philip var riktigt nöjd med) till förmån för Petters 10-årsjubileum på Trädgårn. Efter att ha köat alldeles för länge fick jag uppleva en helt fantastisk konsert, med ALLA tänkbara gästartister. Bäst var när Looptroop backade upp på en aldrig tidigare framförd Topp Doggz (från Redlinesamlingen den Svenska Underjorden). Sjukt bra kväll.

Fredagen inleddes med en fantastiskt Kjellvander, inte sett honom så bra tidigare. Iron&Wine var en stor besvikelse, alldeles för utflippat och psykedeliskt, trist. Gick till kenyanerna i Kenge Kenge som skapade sjukt drag, väldigt intressant bokning f.ö. Mando Diao levererade som vanligt. Looptroop hade festivalens sämsta ljud, bara bas. Att deras konsert var i princip identisk med giget på Hultsfred i juni gjorde inte saken bättre, ganska trist... Franz Ferdinand var sjukt bra, Okkervil River likaså. Sonic Youth är faktiskt skit. Likaså Grinderman, fast de har åtminstone schyssta skägg. Helt värdelös musik dock. The National gjorde en fantastisk spelning, kommer nog slå stort när som helst.
Sigur Rós gjorde festivalens bästa spelning med underbart ljud och imponerade ljusshow. Den timmen gick hur fort som helst. Riktigt bra. Broder Daniel fick avsluta min torsdagskväll med en stark sista spelning. Skoj att se alla gråtande pandabrudar med. Ska bli intressant att höra Henrik Berggrens sologrejer. Läste också att bandets story ska filmas, klippningen pågår i detta nu...

Lördag: Joan as Police Woman missades, alldeles för tidigt. Hörde dock att det var bra. José är stabil, men lite tråkig. Kelis var kass, verkligen helt värdelös. Drog o köpte öl tills NERD gick på, efter Sigur Rós den bästa spelningen, sjukt bra drag, o Pharrell fokuserade på musiken istället för brudarna för en gångs skull. Riktigt stark avslutning med Lapdance, Rockstar och She wants to move, samt Seven Nation Army (som av outgrundlig anledning blivit någon sorts fotbolls-skrålvisa?).
Fleet Foxes var lika bra som väntat, hoppas att dessa slår lika hårt som National. Lil' Kim var sen men över förväntan levererade hon ett bra spelning, hon är verkligen kort. Håkan var Håkan. Flaming Lips var efter Iron&Wine den största besvikelsen. De kan verkligen det visuella och scenshowen i övrigt, men musiken är inte mycket att hurra för. Drog till Booka Shade som fyllt tältet och pumpade sin minimalistiska techno över de dansande massorna, de såg ut att ha riktigt roligt och man kunde inte stå still. Sjukt bra. Neil Young är inte bra. Punkt.
Vad kan bli bättre till nästa år? Kanske lite mindre rutinbokningar som Mando Diao, Sahara Hotnights, Caesars (!) och Looptroop. Det finns uppenbarligen en publik i Götet som är intresserad av annat än de tyngsta namnen (var i princip fullt på alla konserter). Någon större elektronisk akt i stil med Daft Punk vore klockrent. Fler entréer och billigare öl med mindre köer. Bättre ljud. Är dock sjukt nöjd med årets WoW, kommer bli ännu bättre nästa år.

Den 13 september startar klubbhösten på riktigt i Umeå. Klubb Zoo backar upp Umeås finest Beat Collective som nu flyttat till Scharinska. Vi levererar i källaren det bästa inom rock och pop åt indiesvänghållet, och dessutom lite elektroniskt... Missa heller inte Shout out Louds på Shape Up dagen innan, alltså 12 september, blir nog en riktigt bra kväll!

Peace
/Teo

The National - Brooklyns frälsare

Tänkte med tanke på att det var drygt ett år sedan (?) som bloggen skapades så kunde det kanske vara läge att även jag drog ett strå till stacken. Då jag och Christoffer har närmast klonad musiksmak så har han redan avverkat Krunegård, Joel Alme, Fleet Foxes och andra nyblivna favoriter så därför har jag valt att ägna mitt första inlägg åt en av mina husgudar, nämligen the National.

Denna Brooklyn-baserade kvintett med rötter i Ohio bildades i slutet på 90-talet av brödraparen Devendorf och Dessner med sångaren Matt Berninger i spetsen. Efter en period av uppmärksammade spelningar släpptes deras självbetitlade debutskiva 2001. Denna följdes upp av Sad Songs For Dirty Lovers 2003 där bara ablumtiteln i sig borde vara nog för skaffa en ansenlig beundrarskara. Året därefter släpptes EP:n Cherry Tree där flertalet av låtarna hade skalats ner till Berningers stämma och några akustiska gitarrer. Det var någonstans här jag började överväga att överge min ateistiska livsåskådning och när bandet släppte tredje fullängdaren Alligator 2005 var min konvertering till "Nationalism" ett faktum.

Skivan innehåller inte ett dåligt spår vilket gör det väldigt svårt att lyfta fram en enskild låt men om det är någon som lyfter sig lite över de övriga så är det All the Wine. Då sinnrika metaforer och fullknökade superlativ ändå inte kan fånga låtens känsla tänkte jag sammanfatta den med en för många säkert obegriplig liknelse, nämligen denna namnlösa genrers motsvarighet till Nas och Puff Daddy's Hate Me Now. Då det förmodligen finns ett visst behov av förtydliganden så menar jag låten du sätter på innan du skall ut och erövra klubben, kvällen, kärleken, ja världen. Ett ego-pepp av astronomiska proportioner. Somliga skulle kanske hävda att det handlar om ironi på hög nivå och således ett uttryck för exakt det motsatta men om så är fallet så tar det inte bort känslan av oövervinnerlighet. Ironi eller ej, ibland krävs det självövertygelse gränsande till självbedrägeri för att uppnå stordåd. Att inte nöja sig med en droppe utan att tömma hela bensindunken över elden.

Som ni (som fortfarande läser) kanske anat är texten minst sagt central i låten men nästan lika mycket handlar om känslan som genomsyrar den. Från den inledande ensamma gitarrslingan, vilken hela låten byggs upp kring, till Berningers spruckna stämma som för tankarna till en aningen mindre sönderrökt och mer sansad Tom Waits. Andra nämnvärda spår är bl a Mr. November, Abel och The Geese of Beverly Road.

Efter denna utvikning som, i motsats till vad jag precis utlovade, innehöll både metaforer och superlativ tänkte jag röra mig framåt i tiden, nämligen till 2007 då bandet släppte sin senaste skiva Boxer. I sin helhet påminner skivan mycket om dess föregångare men med tillägg av stråkinstrument och är utan tvekan en av fjolårets bästa skivor med låtar som Fake Empire, Mistaken for Strangers och Slow Show.

Genremässigt vet jag som sagt inte riktigt var jag ska placera bandet. Det finns en viss arenarock-känsla över deras musik typ i stil med Coldplay och U2, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om dem alls. Det har skrivits att deras musik har inslag av alt country , britt pop/rock och chamber pop men jag vet inte om den beskrivningen gör en så mycket klokare. För mig har dem ett eget fack på genrevärldens ändlösa hyllplan. När det kommer till texterna så har Berningers författarskap liknats vid Leonard Cohen's och det ligger mycket i det. En musikvärldens Jack Kerouac.

Som Teo nämner i sin festival guide så lirar the National på Way Out West i sommar. Hade själv den stora turen att få se dem två gånger förra året och det var inget mindre än storslaget. Så för er som inte redan har inhandlat en biljett, do it, och förbered er på Reverend Berningers frälsning.

Avslutningsvis, ett utdrag ur All the Wine:

I'm put together beautifully
Big wet bottle in my fist, big wet rose in my teeth
I'm a perfect piece of ass
Like every Californian
So tall I take over the street, with highbeams shining on my back
A wingspan unbelievable
I'm a festival, I'm a parade

And all the wine is all for me
And all the wine is all for me
And all the wine is all for me


/Philip

Festivalsommar

Tack som fan för senaste klubben! Antagligen publikrekord. Vet inte riktigt hur alla lyckades planka in men det var mer folk än tillåtet i lokalen. Det tycker vi om :)

Snart är terminen över, men vi återkommer till hösten med nya klubbkvällar, lägger upp datumen så fort det är bokat.
Sommaren stundar, och sommar är ju lika med festival. Ibland känns det som om man blivit för gammal för denna företeelse, men vad gör det när vi fått riktigt tunga bokningar till de svenska festivalerna. Dessutom är det ju så nice att bo i tält, dricka öl, sola och käka nudlar dagarna i ända. Här kommer en snabbguide:

Hultsfred

Rage Against the Machine

Sveriges största festival har i år lagt rabarber på Rage Against the Machine, som undertecknad inte kommer missa. Tror inte jag får fler chanser att uppleva detta legendariska band live.
I övrigt är de större namnen inga höjdare, Linkin Park, HIM och Simple Plan känns inte så hett...
Rockparty har bokat en del mindre svenska akter såsom Joel Alme (som lirar på lördagens Shape Up! här i Umeå, missa inte!), Afasi&Filthy, Familjen, Billie the Vision and the dancers, Hästpojken, Markus Krunegård (som redan släppt årets platta), Johnossi, Adam Tensta, Timo och Lazee för att droppa några. Obligatoriska gig i övrigt: Atmosphere ft. Brother Ali (levererar alltid live och nya plattan är den överlägset bästa), Cool Kids, Babyshambles (om de behagar dyka upp), Ken (legenden), Raised Fist och Sonny J.

Atmosphere

Det hade varit intressant med lite fler elektroniska akter, eller någon större hiphopakt. Paul Wall var bokad men ställde in. Börjar bli jävligt less på alla amerikanska rappare som aldrig pallar flyga över Atlanten. Skulle egentligen kolla Wu-Tang Clan på KB i Malmö den 6 juni men även här fann klanen det inte så attraktivt med en Sverigespelning och ställde in...

Arvika

Danger

Klockren festival. Om inte för musiken så för att kolla på alla gothare, synthare o annat löst folk som dyker upp i de värmländska skogarna. Dock otaktiskt att lägga evenemanget samtidigt som Roskilde...

Rex the Dog

Death Cab for Cutie, Interpol, And One, Hot Chip, Slayer, Saul Williams, M.I.A... Listan kan göras lång på alla större band de lyckats boka. Krockar också med mitt sommarjobb. Illa.
Massa intressanta elektroniska akter såsom MSTRKRFT, Danger, Surkin, Rex The Dog, Familjen, Cut Copy, Tepr, Alice in Videoland och Rigas. Dessutom Kent, Håkan, Hellacopters, Yelle (som man kan fråga sig varför inte fler bokat), Totalt Jävla Mörker (äntligen tillbaka),
Efterklang och Pacific.

Om ni har möjlighet: Åk!

Emmaboda

Justice

Favoritfestivalen med garanterat mysigast stämning och bäst väder. Plus att man får dricka öl över hela området och att man inte missar en enda konsert pga att det bara finns två scener. Lite ungt folk dock. Skitsamma. Ett av de starkaste programmen med bl.a. Justice (ni har väl sett Stress-videon alla snackar om?), Boys Noize, Raised Fist, Markus Krunegård, Soko, Stereo Total, Niccokick, Anttila, Detektivbyrån, Zeigeist, Almedal, Gentle Touch, Kocky, First Aid Kit och t.o.m. Maskinen ska bli kul att se.

Way out West

Sigur Rós

Fjolårets succé är tillbaka. Bra med festival utan tält för stadspubliken. Stoltserar i år med Franz Ferdinand, Flaming Lips, N.E.R.D, Okkervil River, Joan as Police Woman, Nick Caves sidoprojekt Grinderman (hade helst sett Nick med the Bad Seeds, aldrig riktigt uppskattat Grinderman), Iron&Wine, Sonic Youth, the National och Lightspeed Champion (nya plattan är bra, de äldre grejerna suger big time...). Personligen ser jag mest fram emot att äntligen få se Sigur Rós, kommer bli magiskt. Broder Daniel gör sin antagligen sista spelning någonsin efter Anders Göthbergs bortgång, även denna spelning har potential att bli en av de bättre. Ett gäng intressanta klubbgig i tillägg gör WoW till en höjdare.

Broder Daniel

Det var lite om vad ni inte får missa i sommar.
Kan också rekommendera lite schysst musik:

Chords - Things we do for things

Timbuks sidekick släpper sin andra soloplatta, om du gillade den första gillar du garanterat det här. Tingsek och TImbuk gästar.

Kitsune Maison vol 5

Franska Kitsune levererar som alltid högsta kvalité. Bl.a. Rex The Dog, Digitalism, M.I.A. och Alan Braxe.

Nine Inch Nails - Ghost I-IV

Trent gör fyra instrumentalplattor med sitt starkaste material någonsin. Imponerande. Intressant att han väljer att släppa sin musik i varierande prisklasser och säljer slut på lyxversionen för 3 papp på releasedagen.

Merz - Moi et mon camion

Så vackert. Lyssna och njut.

Hellacopters - Head off

Tyvärr lägger ett av Sveriges bästa liveband ner. Sista släppet blir något oväntat en coverplatta men inte mindre drag för det. Nästan inga svaga spår.

På fredag avslutar eminenta Klubb Hybris säsongen på Villan. Lasereffekter utöver det vanliga utlovas. Jag kommer dit.
Lördagens Shape Up! verkar bli nåt i hästväg. Joel Alme live och Markus Krunegård och Hästpojken i DJ-båset. Kan inte bli annat än braksuccé.

Peace!
// Teodor

När man är trött behöver man en lugn fin skiva som sakta vaggar en till sömns. Därför är dagens tips undersköna Sun Kils Moon's mästerverk April.
Efter att ha hyllats unisont med Red House Painters släppte Mark Kozelek i slutet av 2003 den första Sun Kil Moon plattan, "ghosts of the great highway". Borta var det där direkta, hjärtskärande som ändå definierade RHP. En bra skiva, men inte fantastiskt, den följdes sedan av en Modest Mouse cover-platta som knappt gjorde ngn speciellt exhalterad.
Nu är han dock tillbaka, bättre än någonsin.
Lost verses


Se även detta klipp, Townes, mannen som tillsammans med Gram, har den sorgligaste rösten i världen.

Tack för igår

Ja, då var det slut för den här gången...igen.
Först av allt, vi var inte tajta igår, men vi hade i alla fall kul! Men jag tror inte det har varit så många missöden sedan vi började spela, där bland annat spelaren dog precis när Killers satt igång, att John tjatade om att få spela en låt och till sist fick det, men så visade det sig att jag redan hade spelat den, att volymen gick upp och ned, men vad gör egentligen det, alla såg ut att ha roligt och det är fortfarande bara det som räknas. Och vi hade fantastiskt roligt!
Grämer mig fortfarande över att tiden alltid blir så knapp att man aldrig hinner spela alla låtarna man vill spela, samtidigt som man vill att alla ska ha roligt och sjunga med vill man ju introducera ny fantastisk musik som man vet att alla kommer att älska. Kan själv tycka att jag är lite feg när det gäller det där.
Beslut togs i alla fall igår att vi kommer i alla fall att köra minst en gång till nästa termin, sedan får vi se hur många ggr det blir. Vi tycker fortfarande att det är lika roligt att se folk dansa och vara glada och vi vill få tillfälle att fira 4 år i höst! Så vitt jag vet är vi den klubb som hållt på längst i Umeå just nu.

Nu tänkte jag fortsätta med lite tips såhär på lördagsförmiddagen.



Ingen får ha missat Joel Alme, a master of ceremonies är en otrolig debut, värd varenda litet hylningsord den har fått. The Queen's Corner. Spelar på Shape Up's terminsavslutning. MISSA INTE!




Markus Krunegård kan ingen ha missat, även om detta är en av årets hittills bästa skivor tänker jag inte orda mer om detta.

Fleet foxes, ett nytt sub pop under, ett 5-manna band från Seattle som drar åt samma hålls om band of horses, my morning jacket etc. De släpper sin första fullängdare 3 juni och fram till dess finns en otrolig ep, Sun Giant Ep, att lyssna på. Jag lovar att det är värt det.
White winter hymnal



Folkpopparna Noah & the Whale är ju tippat som nästa stora grej, i alla fall i den brittiska popvärlden, Laura Marling har ju varit medlem, deras debutalbum släpps i slutet av Juni, men i veckan släppte de i alla fall en ny singel, shape of my heart. Denna gången måste jag säga att hypen är sann, det är en fantastisk blandning av akustiska gitarrer, fioler och trumpeter. Längtar efter debuten.



The Radio Dept. släpper en ny Ep på Labrador om en månad, i alla fall enligt ryktena på pitchfork. En ny låt har i alla fall kommit ut på nätet, Freddie and the trojan horse. Johan Duncansson riktar lite politiskt vrede mot "vår" statsminister.

Jag tipsade för ett litet tag sedan om en gammal MGMT låt, nya skivan är okej, men inte jättebra. Singeln däremot är det, och den har säkert många hört, men lyssna ändå.
Time to pretend

The Dodos, en fantastisk duo som blandar fingerplock på gitarren med fantastiska trummor (där trummisen Logan Kroeber använder tamburiner på fötterna), det är fantastisk ljudbild som byggs upp. Bandet bildades 2006 och släppte skivan visiter för några månader sedan. Tydligen är de ett av alla dessa fantastiska band som skall lira på Way Out West i sommar också.
Red and purple


Måste ju även nämna att Electric President har släppt en ny skiva, sleep well. Efter att frontmannen, Ben Cooper, varit inblandad i Electric Presidents debut 2006 och förra årets Radical Face, så kan man inte ha annat än höga förväntningar på den här skivan. Skivan är dock inte lika bra som ngn av de två tidigare alstrerna från herr Cooper, dock är det en väldigt bra skiva, väl värd att lyssna på i repeat ett bra tag framöver.
Monsters

På Lördag gör the Facer en spelning på Scharinska, tyvärr krockar det med stans bästa klubb (förutom ZOO), UBC, men man får väl gå dit efteråt för man vill eg inte missa något av dem.
Jag såg the Facer första gången i samband med att de släppte debutskivan i Linköping för sisådär 8-9 år sedan. Kommer bara ihåg att det var fantastiskt.


Plus saker man inte bör missa i sommar, Daniel Johnston och Bonnie "Prince" Billy spelar båda i Gbg och i Sthlm i sommar!!!

Ska försöka uppdatera bloggen lite oftare i framtiden.

/Christoffer